Djurgården vinner med 4–2 i match ett av den heta derbyfinalen mot AIK. ”Kommer vi någonsin få se en så här profilstark final igen”, frågar sig hockeysverige.se’s Simon Eld.
- Djurgårdens nyckelspelare i finalen?
- Levererade – trots snacket.
- Han måste få bättre hjälp i AIK.
HOVET (HOCKEYSVERIGE.SE)
Redan inför nedsläpp i den första allsvenska finalen mellan Djurgården och AIK var det framförallt en tanke som satte sig i mitt huvud.
Kommer vi någonsin få se en så här profilstark final igen?
60 minuter senare med handgemäng, läckra mål och högklassig underhållning hade det hela, enligt mig, bekräftats.
En finslirande Linus Klasen, Dick Axelsson som snackar sig till utvisningar för abuse of officials och en påkopplad Fredric Weigel. Vad mer kan man önska sig när säsngen lider mot sitt slut?
Samtidigt kan jag inte undgå att känna en viss oro över hur ett derby mellan de här lagen kan komma att se ut om bara fem år. Spelare som dessa börjar närma sig sista versen och är, i min mening, en utdöende art av hockeyspelare.
Talangerna som kommer upp idag är inte bara av en annan typ rent hockeymässigt, utan är framförallt mer mediatränade och rädda för att sticka ut hakan, både på och utanför isen. ”Bebisdinosaurierna”, som Rober Kimby kallade Anton Frondell, och Victor Eklund, ger mig hopp för framtiden, men den sociala förmåga de har utvecklat snarare är ett undantag, samt ett resultat av Klasen- och Dick-skolan.
Visst, känslan för laget och klubben kommer alltid att finnas där, men ”dinosaurierna” på ”Djuuurassic Park” kläcks inte i rasande takt.
Lägg sedan till att Roger ”Not Dead Yet” Melin gör sin sista dans, så förstår ni kanske hur unik denna batalj både är och kommer att vara. Den ärligheten, finurligheten och respekten går inte att lära ut, och saknas tyvärr av de flesta svenska tränarna i dagens hockey. Möjligtvis med undantag av en viss Roger Rönnberg.
Kort sagt: Njut så länge det varar – snart kommer ”kometen”.
Djurgårdens nyckelspelare i finalen?
Victor Eklund kommer att bli en nyckelspelare i denna serie. Det slår jag fast redan nu.
Redan i de första bytena av finalmatchen klev junioren ut med en väldig energi som bara en spelare med SITT lags märke på bröstet kan – och delade ut några ordentliga smällar. Det hela satte tonen för hela perioden och matchen och gav ”hemmalaget” det momentum man behövde för att sedan ta ledningen.
Just den där energin och skridskoåkningen var dock ett vapen mer än ett sätt. Robert Kimbys gäng såg ut att ha identifierat AIK:s stillastående backsida som en svaghet och kom flera gånger om med hög fart genom mitten. Eklund var en av de som lyckades bäst med detta trick och var redan under första 20 väldigt nära att näta efter att han plockat med sig pucken hela vägen från mittzon.
Tidigt i den andra perioden kom även målet för Victor Eklund efter att han tvingat fram ett misstag från Victor Brattström. Pucken kunde enkelt skickas in i en nästan tom bur och 3–1 var ett faktum efter endast 92 sekunder efter AIK:s 1–2.
– Jag tar dem skitmålen. Mål som mål, säger Eklund själv i TV4.
Levererade – trots snacket
Inför finalserie handlade en hel del av snacket om Djurgårdens beslut att kalla in namngivna juniormålvakten från Leksand, Marcus Gidlöf, medan Victor Brattström på andra sidan hade målats upp som en vägg. Två stökiga situationer i den här matchen var rollerna så gott som ombytta.
Victor Brattström var lite för het redan i den första situationen och Eric Norin behövde rädda honom och pucken från att gå in till 0–2 genom att ta en utvisning. Äventyret bakom mål var inte heller det sista i matchen, utan följdes av en liknande situation i mitten-akten. Den gången var det (som ni kan läsa ovan) Victor Eklund som utnyttjade det hela för DIF.
Trots allt snack inför visade Hugo Hävelid på andra sidan, enligt mig, att han absolut har psyke och skicklighet för att knipa matcher i en finalserie. Inte minst när han räddade ett friläge från AIK:s stekhete Gerry Fitzgerald strax innan ett power break i andra. AIK hade dessförinnan fått till ett drömmål genom Daniel Ljungman och hade därmed kvitterat till 3–3 om inte Hävelid stått emot.
Vid slutforceringen från AIK var det i slutändan även Hävelid som i slutändan stod emot.
Han måste få bättre hjälp i AIK
Även om Daniel Ljungman bjöd på ett läckert mål i den andra perioden var det tydligt i match ett att AIK behöver hitta sätt att få igång fler spelare i offensiven. Gerry Fitzgerald drog ett tungt lass och var de svartgulas absolut farligaste spelare, men behövde ofta göra det på egen hand.
Fjärdekedjan (Rudslätt, Ljungman och Tärnström) som hyllats för sitt hårda jobb under slutspelet kunde inte bidra med energin de behövde, samtidigt som Bagenda, Zetterberg och Nord inte kunde skapa särskilt mycket tid i offensiv zon. Lägg sedan till att Sjöberg, Björk och Magnusson var relativt ofarliga så är det ganska lätt att förstå varför AIK inte kunde skapa fler farliga lägen.
Ska AIK vända på den här steken så måste helt enkelt Gerry Fitzgerald få bättre hjälp.
The post ELD: Njut – snart kommer ”kometen” appeared first on hockeysverige.se.