Troja-Ljungby var bättre i det mesta och fick bitvis Hudiksvall att se ut som något halvdant gäng från grundserien när de vann med 4-0 och ordnade 2-1 i finalmatcher. Inte ens en vansinnig urballning där Hudik-spelarna såg ut att gå för att skada kommer ändra på det faktum att det som nu står mellan Troja och ett allsvenskt avancemang endast är de egna skallarna.
Äntligen spelades det, efter två Hawaii-artade pang-pang-matcher i Hudiksvall, riktig slutspelshockey i Hockeyettans finalserie. Synd bara för Hudiksvall att det tog dem halva matchen att riktigt inse vad som krävs när insatserna höjs.
Det var nämligen inte förrän i mitten av andra perioden, i underläge med 0-2 inför ett kokande Ljungby Arena som gästerna skruvade upp intensiteten och visade att det finns en hel del skicklighet i laget.
Fram till dess skulle jag vilja påstå att det bitvis var brutal klasskillnad. Troja-Ljungby visade var skåpet skulle stå redan från start. De spelade rejält och rakt och kunde skölja över Hudiksvall på ett väldigt påfallande sätt. Medan Hudiksvall försökte spela fin-i-kanten-lir med ett passningsspel som inte alls hade tajming och finess, bulldozrade Troja-kassen och visade pondus.
Bitvis såg det ut som i grundserien när Troja med sin intensiva spelstil avfärdade de lite sämre lagen på löpande band. Som om Hudiksvall vore ett Alvesta typ. Jo, så stor klasskillnad var det faktiskt när Ljungby-gänget skruvade upp sin frenesi och vägrade ge sina puckskvättande gäster någon lugn och ro.
Annars kändes det ju som att Hudiksvall kanske skulle kunna ha lite trumf i att Troja-keepern Jesper Eliasson tvingats kasta in handduken sjuk och att Vilgot Holm som inte stått många minuter i slutspelet kastades in i kassen. Det hade kunnat bli en svajig start om de satt rejäl press på den unge keepern. Men Hudik testade honom ärligt talat aldrig. Främst för att de inte fick låna pucken till att ha något särskilt vasst spel i offensiv zon.
Krasst kan konstateras att jag och många med mig under slutspelets gång har pratat mycket om målvakter som tar den där extra pucken och att det är det som leder lag till framgångar. Men Vilgot Holm kunde hålla nollan ikväll utan att ta den där extra pucken. Han tog det han skulle, men något vassare än så skapade inte Hudiksvall.
Där har vi pudelns kärna. För visst, gästerna gjorde tio riktigt bra minuter i slutdelen av den andra perioden. En reduceringspuck där och det hade kunnat bli skakigt i Troja och matchutvecklingen en helt annan. Men det var inte tillräckligt distinkt. Hudiksvall kunde inte utnyttja ett puckinnehav till att skapa de riktigt vassa chanserna mot ett Troja som försvarade sig och sin målvakt förnämligt.
Hudiksvall har en spelare som likt hemmalagets Filip Lennström kan spräcka maskor i parti och minut och han var inte med ikväll. Den store målskytten Jesper Wiberg saknades storligen i Hudiksvall.
På kontot effektivitet och spets måste special teams så klart också omnämnas. Trojas powerplay är stekhett. De kommer ständigt till vassa chanser och nämnde Lennström sköt två mäktiga mål i den spelformen ikväll. Hudik kan å sin sida knappt slå en pass rätt i sitt powerplay och mäktade inte ens med en vettig forcering när man plockade keepern och spelade sex mot fyra. Det kan mycket väl vara så att det är just powerplay som avgör den här matchserien i slutändan.
För när 4-0 i Ljungby Arena ska summeras kommer jag inte ifrån känslan att det var väldigt stor klasskillnad mellan lagen ikväll. Troja-Ljungby var bättre i minsta lilla aspekt av spelet.
Kanske var det just det Hudik-laget kände och fick förödmjukelsen att stiga dem åt huvudet i matchens sista minuter. För maken till urballning var det länge sedan jag beskådade.
Jag gillar när man tuppar upp sig, smäller på och som det så fint heter på hockeyspråk ”investerar” inför framtida drabbningar. Men det Hudiksvall sysslade med i slutet var inget annat än idioti när de tappade humöret fullständigt och i situation efter situation såg ut som att de på riktigt gick för att skada.
Att ett lag som inte spelat särskilt tufft på hela säsongen och underlåtit att vara särskilt fräna genom hela matchen trots att det var en final plötsligt betedde sig så är förbluffande. Låt gå för att det är trist att förlora, men ändå. Det var bara väldigt, väldigt, väldigt dåliga förlorare som betedde sig på ett vansinnigt sätt. Ett lag som kollektivt tappade huvudet när de drabbades av känslan att inte räcka till och som om de har riktig otur mycket väl kan drabbas av avstängningar inför morgondagen.
Filip Algeman, Lars ”Lillis” Lövblom och ledarna i Hudiksvall kommer förstås behöva ta sitt lag i örat internt efter den där avslutningen, men det är nästan på gränsen till att de måste träda fram och be om ursäkt offentligt för sitt uppträdande.
Det smolkade Hudiksvalls annars så välpolerade fernissa i ett läge där det enda som fanns att vara arga och besvikna på var sig själva för den egna ganska svaga insatsen.
Det finns förmodligen heller ingenting att vinna på kaoset. Troja hade ju så att säga redan visat att de är laget som klarar av fysisk och burdus slutspelshockey på bästa sätt. De kommer knappast bli särskilt skrämda inför morgondagen.
Nu står det 2-1 i matcher till Troja-Ljungby och möjligheten att avgöra finalserien och fira allsvenskt avancemang inför hemmafansen finns när lagen ställer upp för match imorn.
Rent krasst har de tre första matcherna visat ganska tydligt att Hudiksvall inte rår på ett Troja-Ljungby som kommer upp i sin högsta nivå. Då är smålänningarna helt enkelt för bra.
Trojas största motståndare och hinder för att få fira det där avancemanget är således de själva. Och det där med att slå in en matchboll är inte det lättaste. Troja har haft frossa i avgörande lägen inför sina hemmafans förr.
Med andra ord kan vi nog förvänta oss en ganska spännande historia även imorn.
Loading ..
The post MJÖRNBERG: Som att spela finalserie mot Alvesta appeared first on hockeysverige.se.