Robin Christoffersson ser ut att få anledning till fler konstutställningar på Siljans Konditori i Leksand.
För hockeysverige.se berättar den 28-årige burväktaren om hobbyn – och den krokiga resan tillbaka till moderklubben.
- Så kom konstintresset: ”Det ligger i blodet”
- Tiden som junior: ”Helt lyrisk i Johan Hedberg”
- Resan – via Hockeyettan: ”Det satte mig i skiten”
- Konkurrensen i Leksand: ”Han är redan så jäkla bra”
ULLVI/LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)
Leksand säkrade upp ytterligare en målvakt under våren. Det handlar om Vimmerbys Robin Christoffersson som spelade ungdoms och juniorhockey i Leksands IF. Nu får man inte bara hem en bra målvakt utan även en med konstnärsambitioner.
– Jag har koll på dom lokala konstnärerna här i Leksand. Dessutom var jag på Konst runt Siljan som var för några veckor sedan och kikade lite. Anders (Ståhl) som bor här uppe är en stor inspirations källa för mig, berättar Robin Christoffersson då hockeysverige.se träffar honom för en intervju i ett blåsigt Ullvi fem kilometer utanför Noret i centrala Leksand.
– Konstintresset är stort hos mig och kommer faktiskt från släkten. Min farfar och hans två bröder är alla tre konstnärer. Dessutom är även min morfar det, så det ligger i blodet.
– När jag bodde i Malung och spelade där för några år sedan kom jag i kontakt med konsten lite mer och kände att jag ville testa på det. Sedan har det bara blivit mer och mer hela tiden. Man kan säga att det är självlärt och samtidigt har intresset för det utvecklats hela tiden.
– Jag ser det som en hobby vid sidan av och ett jättekomplement till hockeyn för att kunna slappna av, göra något annat och superroligt.
Har du förebilder inom konstvärlden förutom Anders Ståhl?
– Nej, det har jag väl egentligen inte. Jag har kollar många olika, men framför allt är det natur, hus och motiv man ser ute i naturen. Framför allt mycket dalamotiv.
– Nu har jag försökt att få in lite mer Småland eftersom jag varit där ett tag. Det är konstvänligt då det är fina små hus precis som det finns mycket av här uppe i Dalarna. Därför har det blivit att jag tittat på många konstnärer här ifrån.
– I grund och botten tycker jag om att ta kort på motiv som skulle bli en bra tavla och sedan utgå från det.
Robin Christoffersson har även redan haft ett flertal vernissage.
– Det är inte så att jag jagar vernissage för att hänga ut. När jag fått frågan har jag passat på att försöka måla upp till det så jag har tavlor att ställa ut.
– Jag har haft någon utställning i Vimmerby och Östersund då jag bodde där. Sedan har jag haft två utställningar på Siljans Konditori här i Leksand. Det har varit superroligt. Framför allt här på Siljan när tavlorna fått hänga ett tag och det är mycket folk i ruljangs.
Fastade för Leksand – och Johan Hedberg
28-årige målvakten växte upp i Leksand även om han är född i Malung.
– Jag började ganska sent med hockeyn, i åtta, nioårsåldern. Då direkt som målvakt. Innan det hade jag inget hockeyintresse alls.
– Farsan tog med mig på speedway i Avesta, men jag ville inte vara kvar efter en stund eftersom det var så tråkigt. Pappa skulle sedan i väg på hockey. Då ville jag också följa med, men fick först inte eftersom han tänkte att jag kommer vilja gå hem efter första perioden eftersom det skulle vara så tråkigt.
– Till slut fick jag ändå följa med och blev helt lyrisk i Johan Hedberg som då spelade i Leksand. Sedan dess var jag fast i det. Det gick en säsong där jag bara tittade på Leksand och då framför allt Hedberg. Sedan ville jag börja spela hockey och solklart att jag skulle vara målvakt. Innan dess kunde jag knappt åka skridskor, så se var bara direkt ut som målvakt.
Hur ser du idag tillbaka på ungdoms och juniortiden i Leksand?
– Kanske med lite blandade känslor. Jag har såklart trivts väldigt bra i Leksand. Det är också därför jag valde att gå hockeygymnasium och allt sådant här. Det fanns andra vägar jag kunde gå, men jag valde att stanna här eftersom jag trivdes väldigt bra med föreningen, alla lagkamrater och skolor.
– Hade bra målvaktstränare med juniorerna. Sedan fick jag gå upp och spela J18 och J20 där jag fick mycket hjälp, men det blev ett ganska abrupt slut i slutet av J20 då jag flyttade till Södertälje.
Vad hände där egentligen med tanke på att du var uppe och bänkade i A-laget?
– Jag spelade väldigt bra i J18 och hade varit uppe tidigt både där och i J20. Leksand tog in (Jonas) Arntzen den säsongen jag spelade J20. Det blev det en konkurrenssituation eftersom vi båda är födda 1997, men vi två funkade jättebra med varandra.
– Jag var inte helt bekväm i situationen eftersom jag ville spela mer. Under säsongen fick jag chansen att bli utlånad till Södertälje när dom var nere i Division 1 en sväng, men det blev inte av.
– När jag inte fick speltiden jag ville ha och inte förtroendet samtidigt som jag egentligen inte hörde något av Leksand efter J20, man har ett år kvar där man måsta sajna om…
– Eftersom Södertälje visat intresse tidigare så ville dom att jag skulle komma dit. ”Får jag ingen respons härifrån är det lika bra att jag flyttar på mig och får en utveckling någon annanstans.”
Ny hemmaarena blev då Scaniarinken och spel i främst deras J20-lag, men han fick även chansen i Hockeyallsvenskan.
– Jag trivdes bra och bodde där i två år. Jag har också fått en jättebra anknytning till Södertälje med kompisar och att spela. Det är alltid kul att få komma dit och spela eftersom jag känner mycket folk runtomkring.
Tog den långa resan: ”Det blev ett skit-år”
Arlanda, Malung, Östersund…
– Det blev först en strulig säsong i Södertälje när jag skulle skriva A-lagskontrakt och då bli utlånad till Haninge Anchors. Som det såg ut då skulle det bli en väldigt bra säsong. Jag hade nära till Södertälje och kunde träna med A-laget där och få mycket speltid i Haninge.
– Vi var några som bodde i Södertälje och spelade i Haninge så det var perfekt att pendla med varandra och det var inte fruktansvärt långt. Dessutom hade vi ett väldigt bra lag i Haninge.
– Försäsongen gick hur bra som helst. En vecka innan seriestart, då jag var på väg till träningen, ringde agenten (Daniel Ljung) och frågade vad som händer.
– ”Vad då?”
– ”Det står på hockeysverige att Haninge gått i konkurs”
– ”Vi har inte hört något i alla fall och vi är på väg till träningen”.
– När vi kom till träningen sa dom ”Som ni säkert läst redan har vi gått i konkurs, men det kommer vi överklaga så det blir inga problem” Det var bara några dagar till seriestart och vi fick inte licensen beviljat. Då var det bara för mig att börja om. Vi började titta runt, men alla lag hade redan målvakter.
– Jag tränade med A-laget i Södertälje, fick inga matcher. Dessutom var jag upp till Sollefteå för att kanske bli utlånad dit. Jag tränade några träningar, men det blev inget där heller. Ner till Södertälje igen, men till slut blev det Arlanda. Då bodde jag i Södertälje och pendlade till Märsta varje dag.
– Tränade vid sextiden på morgonen, åkte och jobbade i Nykvarn från åtta till 15. Körde till Märsta. Tränade vid sjutiden och hemma vid tio. Jag hade närmre till alla bortamatcher än till våra träningar.
I stället blev det ”hem” till Malung säsongen efter.
– Jag trivdes bra i Arlanda även om det blev ett skit-år som satte mig i skiten lite. Malung hade hört av sig under många år när dom kvalat från tvåan till ettan, men jag ville inte spela i tvåan.
– När Malung gick upp till ettan tänkte jag att jag kunde ta en säsong där. Kul att komma dit och få bo med släkten där. Jag har ju farmor, farfar, mormor och morfar i Malung. Det blev en nyttig säsong och jag spelade typ allting. Dessutom spelade jag bra. Det kanske inte var så utvecklande, men jag var självgående och hade en rolig säsong.
– Dessutom blev jag belönad med lite utlåning till SHL och till Peter Iversen som var målvaktstränare i Mora då.
Efter en säsong i Malung flyttade han norröver för spel i Östersund under två säsonger.
– Jag trivdes jättebra där också och spelade en väldigt bra hockey. Vi blev lite veliga på varandra inför tredje säsongen – om vi skulle förlänga eller inte. Då kände jag för att testa något nytt och flyttade ner till Vimmerby och har blivit där fyra år. Jag har trivts jättebra där också.
– Lite besviken blev jag eftersom Östersund gick upp året efter jag lämnade och tänkte att det misstaget kommer jag inte göra om. Nu fick jag ju göra det med Vimmerby i stället och det var en väldigt häftig känsla.
Spelade upp Vimmerby: ”Kändes som en bragd”
Vimmerby tog sig upp till Hockeyallsvenskan efter en väldigt speciell kvalserie.
– Vimmerby hade varit på målsnöret i kvalserien flera gånger. Jag var också det två år där, men vi tog då aldrig det steget med Vimmerby. Bland annat eftersom vi torskade sista matchen mot Nybro som vi verkligen skulle ha vunnit. Vi var underdogs och tog det till game fem. Det var något omdiskuterat mål på slutet så det var väldigt tufft.
– Året efter gick vi vidare till kvalserien. Det kändes som en bragd att vi ens tog oss dit. Inför sista omgången var det tre lag som kunde ta sig upp till Hockeyallsvenskan. Kristianstad hade matchboll för att gå upp till Hockeyallsvenskan fyra matcher i rad. Hudik var också nära.
– Vi var till Väsby och spelade näst sista omgången. Kristianstad mötte Hudik. Kristianstad ledde i tredje perioden och var klara för att gå upp. Sedan kvitterade Hudik, så då fanns chansen att vi eller Väsby kunde gå upp.
– Vi fick en utvisad då det var två minuter kvar av matchen. Hudik gjorde mål samtidigt i sin match. Då hade verkligen Väsby chansen. Året innan hade dom blivit ratade eftersom dom inte plockat keeperna på slutet och gått för det. Nu gjorde Väsby det och det stod lika i vår match. Då var Hudik uppe.
– Det blev någon halvindianare med tre sekunder kvar. Vi skickade upp pucken till vår kille som kom från utvisningsbåset. Han lade in pucken i mål när det var en sekund kvar. Då hade vi helt plötsligt matchboll.
Vimmerby och Kristianstad låg då på samma poäng inför sista omgången.
– Vi behövde vinna vår match med fem mål för att ta det. Kristianstad förlorade då mot Väsby och vi vann med 8–1 hemma mot Halmstad. Det var verkligen att det stod rätt bland stjärnorna för att vi skulle gå upp.
Hur upplevde du steget in i Hockeyallsvenskan för dig personligen?
– Lättare än vad jag hade tänkt. Jag har alltid velat ta steget upp till Hockeyallsvenskan och varit nära flera gånger, men aldrig riktigt fått chansen. Jag har kunnat dra ur mig minst tio målvakter i ettan som skulle hålla toppklass i Hockeyallsvenskan, men man måste få chansen.
– Nu när jag ändå fick spela upp Vimmerby och chansen att vara kvar var det självklart att ta den. Sedan sajnade vi (Claes) Endre. Jag tänkte att det skulle bli superbra. Då kommer han in som etablerad och jag får vara med, lära lite, slå ur underläge och ta mina matcher som kommer.
Robin Christoffersson fick under säsongen spela 32 av lagets 52 matcher i Hockeyallsvenskan.
– Jag ville egentligen bara ha en match där jag kände att jag hängde med i tempot. I ställer för att jag skulle känna ”shit, det är alldeles för hårt och går inte”.
– Jag tänkte att jag kanske skulle få tio matcher första säsongen och ta det därifrån. Samtidigt hade jag alla chanser i världen att slå ur underläge och få spela mycket. Redan i min första match tyckte jag att mitt spel fungerade riktigt bra i Hockeyallsvenskan. Kände mig lugn, trygg och stabil på den nivån.
– Jag fick spela relativt mycket och tyckte att det gick bra. Claes spelade också väldigt bra. Sedan åkte han på någon lättare skadad där jag fick spela ännu mer.
– Vi gjorde ett tränarbyte mitt under säsongen (Peter Johansson lämnade och Björn Tholander Olsson tog över). Jag fick spela lite mer efter det och kände hela tiden att jag hade ett tryggt och stabilt spel. Det var bara ett fåtal matcher som jag kände att jag hade kunnat göra mycket bättre.
– Det var svårt att hålla uppe siffrorna samtidigt som jag tyckte att det gick väldigt bra. Om vi åkte upp till Björklöven och jag släppte fem kunde jag ändå känna att jag hade gjort en bra match, så det kunde egentligen bli helt fel i statistiken. Sedan kunde jag göra en match som inte var lika bra, men jag släppte bara två och fick bättre siffror.
– Som helhet var det i början att vi släppte mycket mål, men jag var ändå nöjd med många matcher. Sedan blev det bättre efter jul och vi vann fler matcher. Generellt över säsongen är jag absolut nöjd.
Så blev det återkomst i Leksand: ”Snabba ryck”
I början av maj presenterade Leksand Robin Christoffersson tillsammans med Jakob Hellsten och Marcus Gidlöf som en av lagets tre målvakter kommande säsong.
– Det var först min agent, Daniel Ljung, som hörde av sig några veckor efter det vi var klara med Vimmerby. Han är från Leksand och jag har jobbat med honom länge. Jag är inte helt säker, men jag tror faktiskt att jag var hans första klient.
– Han sa att Leksand hört av sig, men kunde inte lova någonting. ”Blir det något hör jag av mig”. Jag tyckte att det var kul och hedrande, men samtidigt kändes det som att det säkert inte skulle bli någonting. Det var kul att Leksand i alla fall hörde av sig eftersom dom då har ögonen på mig.
– Skulle det inte bli något så var det väl så. Jag hade ändå en bra situation där jag var och kunde sedan ta det därifrån.
– Efter några veckor hörde agenten av sig och sa ”Det ser ut som allt går i lås”. Allt klart och det var ganska snabba ryck. Jag fick lämna jobb nere i Vimmerby, flytta upp hit till Leksand och börja träna direkt.
Tvekade du?
– Nej, det gjorde jag inte. Sedan får vi se hur situationen blir här uppe. Samtidigt ser jag det som en jäkla chans att få skriva ett SHL-kontrakt, men också få den hjälpen jag får här fysiskt med (Jesper) Gillerås och köra fys med folk som är på samma premisser som jag. Dessutom få jobba med (Alexander) Millner som målvaktstränare. Han är riktigt bra och väldigt driven. Då tänkte jag att det här kommer hur som helst bli riktigt bra.
Du kommer konkurrera med Marcus Gidlöf och Jakob Hellsten, hur tänker du kring det?
– Ändå två killar jag kommit väldigt nära under dom två månaderna jag varit här. Jag tycker det är superbra och härliga killar. Båda är tävlingsinriktade så jag känner att vi alla tre är det.
– Jag och Hellsten är nästan jämngamla. Sedan är Gidlöf fortfarande en lite ”pöjk”, tänkte jag säga, skrattar Robin Christoffersson och fortsätter:
– Han är ju inte så liten. Det känns som han har mycket kvar att lära, men han är redan så jäkla bra ändå och kan gå väldigt långt. Vi tre sparrar varandra bra och har redan en bra jargong mellan oss.
Vad är din målbild med tanke på att ni är tre målvakter och det finns bara två platser?
– Det har jag faktiskt svårt att svara på. Jag vill såklart vara där på samma premisser. Att ha fått kommit hit och varit här under två månader, träna och lärt känna alla, har gjort att jag ändå krattat för en bra grund att kunna utgå ifrån.
Upplever du att ni tre är där på samma premisser?
– Ja, det tror jag ändå. Absolut så vill jag spela. Det är vad jag tränar för och vill visa upp så mycket som möjligt. Spela i SHL är vad jag vill göra.
Kan lånas ut: ”Jag vill inte hamna i…”
Om det skulle bli utlåning inledningsvis, hur kommer du hantera det?
– Svårt att säga, men om det blir utlåning vill jag hamna någonstans där jag vet att jag får speltid. Hockeyallsvenskan såklart, men jag vill inte hamna i ett lag där dom redan har en given etta.
Tänker du ens i banorna att bli utlånad eller är du i Leksand för att få spela i SHL?
– Just nu har jag fokus på att ta en plats här och tränar stenhårt och fullt ut för det. Sedan förstår jag att det kan bli en utlåning. När vi samlas igen kommer jag visa att jag vill ta en plats. Sedan få vi se vad dom säger.
Hur ska det bli att flytta hem till Leksand?
– Både och. Nu är det tio år sedan jag bodde här, men jag har alltid velat flytta tillbaka. Vi trivs väldigt bra här uppe och något vi alltid vela göra så det känns otroligt skönt.
The post Målvakten tar med sig konsten till Leksand appeared first on hockeysverige.se.