Tuffa säsongen: ”Han har hittat ögonen för någon annan”

Elias Rosén kom inte in på HG i Leksand, tog collegevägen och slog förra säsongen genom i SHL. Men den här säsongen har det gått tyngre för 27-åringen.
För Hockeysverige.se berättar han nu om resan – och om den tuffa säsongen i Växjö.
— In till den här säsongen var det tänkt att jag skulle ta en ännu större roll, men det har inte riktigt blivit så ännu, berättar 27-åringen.

VÄXJÖ (HOCKEYSVERIGE.SE)

Elias Rosén tog en krokig väg till SHL. Från Leksand och Västerås via spel i Nordamerika till Växjö. Där är han nu inne på sin tredje säsong. Dessutom är 27-åriga backen född i tyska Landshut då hans pappa Johan Rosén spelade där.

— Mina föräldrar vill säga att jag minns mycket från tiden i Tyskland och är på mig hela tiden ”Du kommer väl ihåg det här?” Men nej, det gör jag inte, säger Elias Rosén med ett skratt då hockeysverige.se träffar honom för en intervju i Vida Arena.
— Jag har några svaga minnen från omklädningsrummen och korridorerna där. Kanske också något från hemma, men det är mer att jag bara kommer ihåg att jag var där.
— Det var jag och (Viktor) Lodin. Jag hängde med honom mycket och vi sprang i korridorerna, vilket jag fått sagt till mig.

Elias Rosén lockas själv av att någon gång i framtiden testa på spel i Tyskland.

— Vi var på semester där nere för några år sedan. Då fick jag se Landshut och München och tyckte att det var hur coolt som helst.
— Nu har jag även många kompisar som åkt dit ner för att spela i alperna och så vidare. Dom säger att det är hur coolt som helst. Man är så nära andra länder så det är enkelt att åka på bilsemester samtidigt som kulturen där nere är häftig.
— Jag har sagt till mig själv att ju längre karriären går får vi se vart jag kommer. Kanske att jag skulle vilja avsluta karriären med något år där. Se hur det är och göra som farsan, gå vidare med att spela i Tyskland.

Pappa är förbundskapten för Småkronorna

Pappa Johan Rosén vann SM-guld med Luleå 1996 och är idag coach för Sveriges U18-landslag.

— Han har betytt väldigt, väldigt mycket för mig. Vi har haft en bra kemi hela tiden och var redan tidigt inte på mig speciellt mycket.
— Han sa ”Du får komma till mig när du vill ha hjälp. Jag vill inte vara den farsan som skriker på coacher eller på dig, jag har sett så många av dom ändå och orkar inte med det. Jag är här för dig när du vill det och vill alltid snacka hockey.”
— Vi har också snackat mycket hockey och gör det fortfarande. Det har varit väldigt givande. Många andra känner press från sina föräldrar, men det har aldrig jag känt. Jag har fått göra det jag velat och mina föräldrar har alltid funnits där och stöttat mig i det.

Roséns är hockeysläkt från Arboga med bland andra Roger och hans son Isak. Även Elias Roséns andra farbror, Pål, spelade hockey. Isak, som är fyra år yngre är Elias, är som bekant numera i Buffalos organisation.

— Vi har inte tränat med varandra speciellt mycket och heller inte bott på samma ställe. Jag flyttade från Leksand då jag var 16 år. Innan blev det inte att vi tränade ihop eftersom han var så ung då.
— Vi körde allmänhetens och på julafton tillsammans, men det var aldrig att vi hängde utanför mer än det som kusiner. Vi har såklart kontakt hela tiden med varandra. När han gör något hattrick, vilket han gör var och varannan vecka, skickar jag någonting.
— Det har varit coolt att se den resan han gör nu. Jag önskar att han fick mer tid i NHL, vilket jag också tycker att han förtjänar. Han kör på bra där borta så det kommer snart.

” Jag tror att vi blev bättre hockeyspelare än om vi stannat i Leksand”

Du valde att lämna Leksand för Västerås redan som J18-spelare, vad låg bakom det beslutet?
— Egentligen var det inte så mycket val. Leksand tyckte inte att jag var tillräckligt bra i den åldern och kom inte in på ”HG” (Hockeygymnasiet) från början. Det var några namn före mig så jag kände att jag fick bege mig vidare.
— Det var egentligen bara Kalle Eriksson som kom in från oss. Viktor (Lodin), Olle (Strandell) och jag fick leta oss vidare. Jag tror att vi blev bättre hockeyspelare än om vi stannat i Leksand.
— Vi hittade alla våra ställen och det blev bra till slut, men vi fick ta den långa vägen och jag såg mig själv som lite utstött. Jag tror det här hjälpte mig att se att man inte kan ta den lätta vägen hela tiden.
— Västerås var bäst för mig. Leksand frågade om jag ville komma tillbaka efter ett tag eftersom dom fick någon som hoppade av. ”Nej, nu ska jag köra den här resan och är vad jag är inställd på.”
— Jag har träffat många av mina bästa kompisar för livet i Västerås, så jag har mycket att tacka den klubben för, hur dom tog upp mig. Sedan blev det inte avslutet som jag ville där, men mina tre år i Västerås blev hur bra som helst.

Din farbror, Roger Rosén, spelade en tid i Västerås, påverkade det ditt val av klubb?
— Nej, men jag pratade med Roger om det någon gång. Frågade honom och hans fru, Kajsa, vad dom tyckte om Västerås. Dom hade inget dåligt att säga om staden så det blev ett ganska självklart val.
— Jag hade några ställen att välja mellan, men Västerås kändes som ett jättebra ställe för mig.

I stället för fortsatt spel i Västerås valde han att åka över till USA och inledningsvis spela för Tri-City Storm i USHL.

— Sen kom resan över dit och allt hände väldigt snabbt. Januari, studentåret fick jag ett samtal ”Vill du spela collegehockey?” Jag hade ingen aning om vad man snackade om. Själv var mina tankar på att gå ut skolan och sedan spela som proffs.
— ”Det är en jättebra väg och många svenskar som är här borta nu.” Det var några av sakerna dom sa till mig.
— Jag åkte över, testade och fick en vecka att se hur allting var. Jag fick se matcher där och med några svenskar som redan var i Bemidji. Jag blev fast direkt. Samtidigt var det svårt att lämna Sverige, men alla pushade mig att göra det i stället för att jag efteråt skulle känna ”Jag borde gjort det där”.

Elias Rosén gick collegevägen: ”Mina fyra bästa år i mitt liv”

Säsongen i Tri-City var lite som en förberedelse inför collegespel i Bemidji State University.

— Det var egentligen Bemidji som rekryterade mig till Tri-City. ”Vi vill att du ska komma till college, men för att du ska komma hit måste vi ta ett steg tillbaka och skicka dig till juniorligan. Vi fixar in dig i USHL. Spela ett år där och förbereda dig för amerikansk hockey”
— Jag sa att jag ville spela collegehockey direkt och inte orkade spela i någon juniorliga, men dom tyckte inte att jag skulle ta allt för snabbt. I stället skulle jag få en bra roll om två år och vara en av förstabackarna. ”Nu har vi många bra sistaårsgubbar så du kommer inte få så mycket speltid ändå.” Bemidji hjälpte mig och Tri-City blev hur bra som helst.

Med facit i hand kändes det som ett bra val att ta säsongen i USHL?
— Ja, jag tror det. Många har gått direkt till college och får då spela minimalt. Det är väldigt lite matcher i college, 40, då är det många som kanske bara får spela tio av dom eftersom dom inte är tillräckligt bra samtidigt eller är hierarkier, att dom äldre ska spela.
— För mig var det tur att Bemidjis bästa back drog. När jag kom in fick jag hans plats nästan direkt. Ganska turligt, men jag tog också för mig.
— Tri-City blev hur bra som helst för mig. Bra tränare och jag tror att det är fem spelare från det laget som idag spelar i NHL.

Hur upplevde du tiden på college?
— Ännu bättre (skratt). Det är mina fyra bästa år i mitt liv, hittills i alla fall. Jag träffade min fru (Annika) där. Vi gifte oss förra året. Dessutom har jag jättebra kontakt med många av mina kompisar från den tiden.
— Jag säger till alla som vill gå på college att det, som sagt var, har varit bästa tiden i mitt liv. Det är en speciell hockey. Vuxet, men inte helt vuxet. Man är lite sin egen människa. Sedan är det plugg. Egentligen ska man inte säga så, men jag pluggade inte jättemycket då jag var där. Där var mer fokus på hockeyn.

Annika låter svenskt…
— Hennes familj är faktiskt från Tingsryd (fyra mil från Växjö), jättekonstigt. Vi tog upp ett släktträd och såg att hon hade svensk släkt på sin farfars sida. Jag tror att det var hennes farfars farfar som kom från Tingsryd.
— Vi har sagt att vi ska åka till Tingsryd och kolla upp vart han kom ifrån.

Valde Växjö – trots intresse från moderklubben: ”Leksand ringde”

Efter tiden på college valde Elias Rosén alltså spel i Växjö.

— Vi hade lite kontakt med (Patrik) Hall efter mitt andra eller tredje år på college. Min agent frågade om jag ville komma tillbaka till Sverige. Då var det Växjö som hade hört av sig och frågade om jag ville skriva på för ett år och sedan lånas ut till Tingsryd eller vilket lag det nu var. ”Nej, jag ska spela klart här”.
— Efter college hade jag faktiskt inte jättemånga erbjudanden. Jag tänkte gå tillbaka till East Coast, ta mig in i AHL den vägen och sedan till NHL. Jag hade ett kontrakt där, men i slutet av sommaren, bara under en vecka, blev det kalabalik. Leksand ringde och erbjöd mig ett ”try-out”. Veckan efter fick Växjö tag på mig. Dom hade fått ett avbräck och gav mig direkt ett tvåårskontrakt.
— Jag kände att det var ingenting att snacka om. Samtidigt lite tråkigt eftersom jag hade siktat in mig på ett år i USA med min då blivande fru. Hon fick flytta hit med mig i stället, men det blev kul det också.
— ”Växjö sa ”Du får ta dig in i det här laget oavsett vilken tid det tar” och jag är fortfarande på den resan.

Hur trivs du och Annika i Växjö?
— Jättebra. En perfekt start för oss. Vi båda är från ganska små städer så det är bra för oss och inte Stockholm eller Göteborg ännu.
— Det är nära till allt och människorna här är trevliga. I alla fall dom jag hittills har träffat.

Elias Rosén om tuffa säsongen

Om vi ser till din tid på isen, hur har den varit så här långt?
— Jag skulle säga att det har varit mycket upp och ner. Första säsongen var väldigt svår. Det var sagt från början att jag verkligen inte skulle spela så mycket första säsongen. För mig blev det att titta, lära och ta den tid jag fick. Den match jag hade som mest speltid var sex, sju minuter, så det var tufft. Jag lärde mig mycket och tog med mig det in till förra säsongen.
— Förra säsongen fick vi någon skada och jag tog för mig väldigt bra. Då kom också poängen. Jag kom in i laget bra och det kändes som jag gjorde allting bättre och krigade till mig en plats. Jag tappade också platsen ett tag, men det är också att det lätt blir lite upp och ner.
— In till den här säsongen var det tänkt att jag skulle ta en ännu större roll, men det har inte riktigt blivit så ännu. Det är så hockeyn är. Jag fortsätter hitta min väg här. Det är lite tufft just nu, men senaste månaden har varit bra.

Har det varit stor skillnad då Björn Hellkvist kommit in i stället för Jörgen Jönsson vad det gäller din roll i laget?
— Lite. Jag vet inte hur Björn tänker, men han har hittat ögonen för någon annan lite mer än vad Jörgen gjorde.
— Samtidigt har jag ”Freddan” (Fredrik Hellgren) som backcoach. Han vill fortfarande ha mig. Det är vad coacherna säger och man kan inte göra mycket mer åt det än att kämpa till sig en plats. Det är bara att försöka hitta min väg.

Vad är styrkan i den här säsongens Växjö?
— Lagekemin vi har just nu… Många lag förväntar sig att individerna ska göra jobbet och ta laget hela vägen till final. Jag tror vi har en så stark grupp med många spelare som kan göra det.
— Vi har också många spelare som kan se tillbaka på tidigare erfarenheter efter att vunnit guld och vi vet vad som krävs. Nu ska vi tillbaka in i det och spela mer som ett lag. Det är också något vi jobbat på senaste månaderna och jag tycker att vi är på uppåtvägen, avslutar Elias Rosén.

The post Tuffa säsongen: ”Han har hittat ögonen för någon annan” appeared first on hockeysverige.se.

Läs hela artikeln här