DOKUMENT: CHL – en jättetanker på fel kurs

För första gången berättas hela storyn om bakgrunden till Champions Hockey League och varför det verkar vila en förbannelse över det europeiska cupspelet i hockey. Szymon Szemberg, som var med och startade både den första CHL-upplagan 2008/2009 och den nuvarande, skriver om saker som tidigare inte framkommit i en serie på tre delar.

Missa inte del 1: Hemliga spelet bakom sorgebarnet CHL.

Hur kommer det sig att Champions Hockey League inte lyfter? Varför ställer klubbar upp med B-betonade lag när en Europatitel står på spel? Varför gapar läktarna ofta halvtomma i CHL-matcher och vad är anledningen till prispengarna sällan täcker kostnaderna? Szymon Szemberg analyserar CHL:s utmaningar i denna andra del om serien om hockeyns europaspel. 

Utan att ha gjort någon marknadsundersökning forcerades formatet som innebar att man återstartade CHL 2014/2015 med 44 lag. Inte nog med det, till säsong två och tre bestämde ligans styrelse att öka till 48 lag. Så säsongen 2015/2016, till exempel, deltog åtta(!) SHL-lag. Man hade alltså fler svenska klubbar som deltog i ”Champions” Hockey League än SHL-lag som inte deltog.

Produkten Champions Hockey League motsvarade således inte det vad benämningen utlovade. CHL var som ett jättelikt tankfartyg på 500 000 ton som slog in på fel kurs och ingen ville fatta det innan man för sent insåg att projektet var helt ur sin bana och långt ifrån där man ville vara. 

Efter tre år försökte man för första gången att ändra färdriktningen. Då hade ligan snittat en liten bit över 3000 per match under de tre första åren, utan någon märkbar positiv trend i sikte. 

Till den fjärde säsongen tog man bort ägarklubbarnas automatiska kvalificering och gick ner till 32 lag. Men mycket av skadan var skedd. CHL drogs med dålig publicitet, och trots att det spelades mycket bra hockey i många matcher – i många fall bättre än den hockeyn som spelades i de nationella ligorna – så gjorde många det till sin grej att ”hata CHL”.

Man pekade på de ofta halvtomma arenorna och trots att CHL till säsongen 2023-2024 gick ner ytterligare, nu till 24 lag, såg man inget genombrott. Det var först i CHL:s tionde säsong 2024/2025 som ligan med nöd kom över 4000 åskådare i snitt. Den säsongen slog i stort sett alla europeiska ligor nya åskådarrekord och det var inte konstigt att CHL då fick draghjälp.  

CHL gjorde alltså precis tvärtom vad gäller vid etableringen av en ny produkt. Istället för att börja smått och öka om det gick bra, så började man stort och minskade när man såg att det gick dåligt. Också där förlorade man i trovärdighet.  

”Direkt pinsamt och förödande för CHL”

Bland svenska journalister cirkulerar myten att CHL skulle vara ”stort på kontinenten”. Om det hade varit så, skulle inte publiksnittet konstant ligga på mellan 3000 och 4000 och där många klubbar har publiksiffror som ligger på hälften eller en tredjedel av det man har i sin hemmaliga. 

Det som inte bidrar till höjningen av CHL:s status är fall där klubbar uppenbart inte ställer upp med bästa laget för att spara nyckelspelarna för nationellt ligaspel, som anses som mycket viktigare.

Det blir direkt pinsamt och förödande för CHL:s renommé när tjeckiska mästarna Kometa Brno kommer till Luleå med något som liknar ett juniorlag och får stryk med 6-1 medan klassiska Sparta Prag ställer över sina bästa och får stryk med 6-0 i schweiziska Zug. Även Brynäs och andra klubbar har sparat sina nyckelspelare i CHL-spel. 

Ligans prestige fick sig ännu en rejäl törn när schweiziska Rapperswil-Jona häromåret inte fick loss sin stjärnforward Roman Cervenka för en CHL-kvartsfinal för att det tjeckiska förbundet vägrade att släppa honom på en tisdag trots att träningslandskampen skulle spelas först på torsdag och fastän Cervenka satt sysslolös på ett hotellrum i Prag bara några timmars bilfärd från CHL-matchen i Ostrava.

I vilken annan sport vore detta möjligt?

Pengar, pengar, pengar

Och då kommer vi in på var skon verkligen skaver. Pengar. Halva poängen med allt europacupspel i alla sporter är prispengar. (Den andra halvan är prestigen att tävla om att bli bäst i Europa och att mäta sig med de bästa). 

Fram till 2022/2023 hade prispengarna vuxit så att vinnaren kunde kvittera ut 500 000 schweizerfrancs (CHF), nästan 6 miljoner kronor. Tvåan fick 330 000 CHF, strax under 4 miljoner kronor. Redan då var det så att en klubb nästan var tvungen att gå till semifinal för att ha en chans att komma på plus när man skulle dra av alla kostnader för resa och uppehälle. 

Inför säsongen 2023/2024 krävde sportagenturen Infront (som har förvärvat CHL:s kommersiella rättigheter, TV och sponsring) en omförhandling av avtalet eftersom de inte kunde räkna hem pengarna. Resultatet blev mindre prispengar. Vinnaren skulle nu få runt 4,5 miljoner kronor och finalisten 2,8 miljoner. 

Till den nuvarande säsongen kom klubbarna överens om att omfördela den totala prispotten så att alla lag som deltog i gruppspelet skulle få lite mer (950 000 kronor var = fler nöjda klubbar) medan det följaktligen blir mindre över till dem som går hela vägen. Vinnaren 2025/2026 kommer att få c:a 2,7 miljoner kronor medan tvåan tar hem lite över 2 miljoner.

För att tala klartext: Skellefteå förlorade pengar när man räknade ihop plus och minus efter att ha gått till final i Genève för två år sedan. Färjestad gjorde i stort sett ett nollresultat när man nådde finalen i Zürich mot ZSC Lions för ett år sedan. Och då ska man komma ihåg att de tre svenska deltagarna får en miljon kronor i CHL-stöd av SHL, dvs c:a 330 000 kronor var. 

CHL – en belastning

Förhållandevis rika klubbar i Schweiz och Sverige klarar detta, men för många klubbar från andra länder är CHL en belastning såvida man inte lyckas mobilisera betalande publik till sina hemmamatcher för att balansera utgifterna i samband med bortamatcherna. Eller som Växjös klubbdirektör Johan Markusson konstaterade för två år sedan då Lakers nådde CHL-kvarten men förlorade en miljon kronor på europaäventyret:

– CHL har tyvärr inget attraktionsvärde, sade Markusson till Smålandsposten.
– Rent sportsligt vill vi ha kvar CHL, men det blir svårt att överleva över tid om turneringen inte attraherar.

Just detta med prispengar – och att hockeyn har ett sånt digert spelschema i ligorna – insåg folket bakom agenturen Ovation Sports som drev CHL 2008/2009. Modellen var att attrahera partners som skulle investera en större summa pengar för att direkt lyfta turneringen till högsta möjliga nivå. De tolv kvalificerade klubbarna fick 300 000 Euro som startpengar på ett bräde, alltså över 3,5 miljoner kronor. Det är alltså mer än vad vinnaren får idag. Och då har vi inte tagit med inflationen. 

De tolv lagen var indelade i fyra trelagsgrupper där de fyra gruppvinnarna gick till semifinal. Eftersom Ovation hade lärt sig läxan från fotbollen – att varje match skulle ha en drivfjäder även om du halkade efter i tabellen – hade man en segerpremie på nästan 600 000 kronor per match. Gruppvinnaren som alltså gick till semifinal fick motsvarande 2,4 miljoner kronor, laget som förlorade finalen belönades med sex miljoner kronor och vinnaren kammade hem fick en miljon Euro, över elva miljoner kronor.

KHL drog sig ur – efter storförlusten 

Förutom det centrala med prispengar, förstod sportagenturen att man på grund av ligornas späckade spelprogram inte kunde ha för många matcher och man resonerade enligt devisen ”less is more”. Sålunda spelade lagen fyra matcher i gruppspelet (hemma och borta), två semifinaler och två finaler. De lagen som gick hela vägen spelade alltså åtta matcher. Jämför med nuvarande CHL där finallagen spelar 13 matcher. 

Detta gjorde att hela CHL spelades under hockeysäsong och inte hade någon försäsongsprägel. Ligan började åttonde oktober och den andra finalen spelades 28 januari. Finalen vanns något överraskande av ZSC Lions som i returen hemma besegrade KHL-laget Metallurg Magnitogorsk med 5-0 inför en utsåld arena. 

Zürichklubbens sammanlagda prispengar landade på runt 18 miljoner kronor. När man lade till publikintäkter gjorde ZSC ett sammanlagt överskott på runt 20 miljoner kronor när varje räkning var betald, inklusive spelarnas bonusar och chartern till Magnitogorsk i Sibirien.  

Men under samma kväll, som var en historisk, sportslig succé för den europeiska klubbhockeyn, beseglades också CHL:s öde. När veteranbacken Mathias Seger dundrade in 3-0 från blå åtta minuter in på tredje perioden, drog KHL- och Gazpromchefen Alexander Medvedev av sig sin Metallurg-tröja i vredesmod. För honom och KHL var storförlusten mot ett schweiziskt lag en katastrof då man var i full färd att positionera KHL som Europas svar på NHL och man fiskade efter klubbar i alla stora ligor. 

KHL såg ett framgångsrikt CHL som ett hot då man själva ville vara den stora europeiska ligan där vinnaren av Gagarin-slutspelet skulle betraktas som europamästare. Vi vet inte hur det hade gått om Metallurg hade vunnit CHL, men bara någon dag efter den demoraliserande finalförlusten drog sig Gazprom ur CHL trots att två år återstod av avtalet. Budskapet till Ovation Sports var ungefär: ”Ni får gärna komma till Moskva och stämma oss för kontraktsbrottet.” 

Fasels drag – stod på KHL:s sida

När Gazprom var ute, drog sig de andra investerarna också ur och den pågående finanskrisen i spåren av Lehman Brothers kollaps gjorde inte saken lättare. Men med sin position och inflytande, framförallt i Ryssland och ända upp i Kreml, kunde dåvarande IIHF-presidenten René Fasel ha avstyrt kontraktsbrottet. IIHF var trots allt CHL:s ägare. Men schweizaren, som av någon outgrundlig anledning avskydde Ovation Sports, tog parti för KHL och Medvedev.   

Det internationella ishockeyförbundets president hade inget emot att hans egen europaturnering dog till förmån för den ryska ligan. Fasel, som runt 2015 var rejält insyltad i KHL, fortsatte att undergräva och göra sig lustig i media över den nya CHL-upplagan som startade 2014-2015. 

Trots att IIHF var den största enskilda ägaren i CHL med sina tolv andelsprocent, motarbetade Fasel även det nystartade CHL-projektet genom att avråda KHL och dess klubbar från att vara med i CHL. Sådan uppenbar illojalitet mot sin uppdragsgivare hade varit omöjlig i något annat internationellt förbund. Men det fanns ingen inom IIHF som vågade påtala detta. Fasel avgick först 2021 efter 27 år på posten. Avslutningsfesten var i ryska St. Petersburg. 

IIHF-presidentens ledarskap under nästan tre decennier – eller rättare brist på densamma – är en av de starkast bidragande orsakerna varför ishockeyn är den enda av de stora lagsporterna som under modern tid inte lyckats etablera ett framgångsrikt och hållbart europeiskt cupspel.

Det kommersiella avtalet med sportagenturen Infront går ut 2028. Vad händer då? Låter man CHL gå i graven eller går det att få en ekonomisk och sportslig rätsida på turneringen? Vilka åtgärder krävs?

Imorgon får ni ta del av tio konkreta punkter som behöver realiseras för att CHL ska överleva.

Szymon Szemberg
Tidigare VD för den Europeiska klubballiansen E.H.C., Informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, samt projektledare och sedermera COO på Champions Hockey League, 2013-2015.

The post DOKUMENT: CHL – en jättetanker på fel kurs appeared first on hockeysverige.se.

Läs hela artikeln här