Han var där när HV71 bildades, där när HV71 spelade i Elitserien för första gången, och hamnade oftast i fokus med både poäng och utvisningar. I veckans Old School Hockey möter ni Janne Bergstrand, busen som nöp domare i näsan, gjorde mål med bruten arm, och sedan drog på sig den randiga dräkten själv.
JÖNKÖPING (HOCKEYSVERIGE.SE)
Jan Bergstrand. För er som minns tillbaka till då HV71 bildades minns man nog namnet med glädje om man höll på HV71 eller med en viss fruktan om man höll på något av motståndarlagen. Han toppade poängligorna och utvisningsligorna i södra Division 1-serierna, men var även med i HV71:s första elitserielag.
Hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY reste hem till ”Bergan” i Jönköping för att få äran att lyssna till hans hockeyresa.
– Hockeyn här var inte så jättestor innan det blev HV71. Båda lagen (Husqvarna och Vätterstad) spelade i Division 2. Husqvarna IF var ändå uppe under 60-talet och kvalade lite mot Rögle och dom här lagen, berättar Jan Bergstrand då vi slagit oss ner i hans kök med varsin kopp kaffe.
Moderklubb för Janne Bergstrand är Vätterstad och det var på Öster i Jönköping han växte upp.
– Jag bodde på Ekhagen så det var nära till Rosenlundshallen, men varför det blev just Vätterstad… Det bara blev så. Husqvarna var inte på tapeten. Inte för mig i alla fall då.
– Klart att det också fanns en rätt stor rivalitet mellan klubbarna och det kunde vara lite halvkrig på matcherna. I alla fall från junioråldern och uppåt. Vid sidan av var det däremot aldrig några problem eller konstigheter.
”Finns folk som frågar varför jag slutade med handboll”
Hur halkade du in på hockeyn?
– Egentligen vet jag inte varför det blev hockey. Jag höll på med rätt så mycket grejer. Det finns folk som kommer till mig och frågar varför jag slutade med handboll ”Du kunde gå hur långt som helst”.
– Handbollen höll jag på med i några år i alla fall. På den tiden gick det att både spela lite handboll och ishockey samtidigt.
– Jag spelade även fotboll, tävlingssimmade och tävlingscyklade, så det har varit lite av varje, men jag tyckte att hockeyn var roligast.
Han var också Vätterstad trogen fram till hopslagningen med Huskvarna.
– Jag var inte så framträdande i den åldern. I TV-pucken gick det i och för sig bra. Vi kom trea 1969 efter att ha fått stryk av Dalarna i semifinal. Dalarna hade då Göran Högosta, Roland Eriksson och Ivan Hansen.
– Sedan vann vi mot Västmanland i matchen om tredjepris med 3-2. Jag gjorde två mål på tio minuter. Sedan körde dom över mig så jag bröt nyckelbenet. Deras killar ville nog inte ha Bergstrand kvar på isen längre så det blev sjukhuset i stället.
Minns hopslagningen som skapade HV71
HV71:s ursprung kommer från först hopslagningen 1967 mellan IK Stefa och Vättersnäs IF som då blev Vätterstads IF. Och Husqvarna IF och Norrahammars GIS som gjorde att föreningarna den 24:e maj 1971 gick ihop. Från början gick klubben under namnet Husqvarna/Vätterstads IF, men på hösten tog man namnet HV71.
– Egentligen var inte hopslagningen så konstig. Bägge lagen, Husqvarna och Vätterstad, var ganska hyfsade i den division man låg i då. Varför då inte prova att slå ihop?
– Vi skulle då spela ihop i HV71 med dom vi mött i juniorlaget, men det var absolut inga problem över huvud taget.
Var hopslagningen ett måste för att det skulle bli något bra av hockeyn i Huskvarna och Jönköping?
– Ja, helt klart.
Hur var snacket runt om kring det här?
– Det kanske var någon Huskvarna-bo som inte tyckte att det var lämpligt att slå ihop med ett Jönköpingslag. Lite så var det på den tiden, men jag måste säga att det gick förhållandevis ganska smärtfritt.
– Man såg det nog mer som att man nu satsade lite mer på hockeyn, så det var inga större konstigheter.
Det lag HV71 ställde upp med i premiären mot Nybro innehöll förutom Jan Bergstrand spelare så som Dag Larsson, Bengt Halvardsson, Anders Wallin, Bengt Kinell, Christer Thorén, Kaj Nielsen med flera.
– Nu hade jag spelat ihop med Kinell och Anders Wilander från Husqvarna redan i TV-pucken, så vi kände varandra på det viset. Sedan hade vi, som sagt var, mötts på planen med juniorlagen. Båda lagen spelade också innan hopslagningen i Rosenlundshallen så vi träffade såklart där i samband med träningar.
– Folke Jörneke var vår första tränare. Han kom då från Husqvarna. Henry Vilhelmsson, som kom från Vätterstad, var som en lagledare som man sa på den tiden.
– Jag minns att det var Lennart Hermansson som gjorde första målet för HV71. Första säsongen spelade jag inte så jättemånga matcher (sju). Jag var ju bara 17 år då och fortfarande junior.
Blev en buse: ”Kan bara skylla på min vinnarskalle”
Det blev mest spel för Janne Bergstrand i äldre pojklaget första säsongen och där med en då blivande Förbundskapten.
– Pelle Mårts. Han var rätt duktig redan då. Pelle är född 1953 och ett år äldre än jag. Han hade kommit hit från Falun då.
Pär Mårts:
– Jag och Jan spelade i samma kedja i Vätterstad. Han var en riktigt tuff spelare som hade ett fruktansvärt hårt skott. Det är ett kul minne att fått spela med honom.
Om vi blickar på Jan Bergstrands utvisningsstatistik går det inte säga annat än att det har blivit många minuter genom åren på botbänken. Under sina 14 A-lagssäsonger och 356 tävlingsmatcher drog han på sig 455 utvisningsminuter.
– Varför jag hamnade i det facket kan jag nog bara skylla på min vinnarskalle.
Vad var det som triggade i gång hos dig då du kom ut på isen?
– Att vinna hockeymatcher. Kosta vad det kosta ville. I den åldern, runt 20-21 år, var jag nog inte riktigt kopplad här uppe, säger HV71-legendaren med ett skratt och pekar mot sitt huvud.
– Det kunde då bli lite för mycket av den varan och så blev det, vilket statistiken visar.
Blev det här ett ok för dig att bära när du var på isen?
– Nej, det här blev min spelstil helt enkelt och inget konstigt. Än är mitt utvisningsbås det folk kommer ihåg, men mina 300 mål för HV71? ”Ja, det vet vi ju, men det andra?” Att nypa domaren i näsan som kostade mig 40 matcher och sådana grejer.
– Det var dumma grejer som jag aldrig gjorde om, men jag kan bara skylla på min vinnarskalle och enda jag kan härröra till. Det var aldrig medvetet att jag skulle gå in och ta en fajt eller busa på det viset. Den föresatsen hade jag aldrig utan det var, som jag sa, att vinna hockeymatcher för HV71.
Nöp domaren i näsan – fick 40 matchers avstängning
Handlade det även att stå upp för lagkamraterna?
– Ja, jag stod upp för föreningen helt enkelt. Jag spelade inte för mig själv utan för HV71.
– Tyvärr rann det över ibland, vilket inte alltid var så bra eftersom när jag satt i utvisningsbåset, truten gick och en massa annan skit drabbade det laget och mina lagkamrater.
Snackade du dig till en hel del av utvisningsminuterna?
– Ja, mycket tugg var det så jag var nog inte poppis i domarkåren.
Vi tar väl det på en gång. November 1976 och HV71 har bortamatch mot Tyringe som just vänt matchen från 2-0 till 2-3. Domaren Bengt Gunbro från Halmstad tröttnade på Janne Bergstrands tjat och gav honom matchstraff.
– Han dömde inte så länge till efter det där eftersom man plockade bort honom. Vi tränade minst fem gånger i veckan. Dessutom var det frivillig träning på lördag och fullt jobb på det, så vi lade mycket tid på det.
– Då plockade man upp en domare som knappt kunde åka skridskor eller var på banan över huvud taget. Jag ska inte skylla på det för det var helt mitt eget fel.
– Det som hände i Tyringe var att han tog en tredje tvåa på Janne Bergstrand efter 15 minuter. Då brann det hos mig. På den tiden var det här med domarcirkel som var en skyddad zon. Jag tror inte han åkt så snabbt i sitt liv, men jag fick tag på honom ändå och nöp honom i näsan.
– Sedan var givetvis media ute och skrev att jag slog domaren, men jag har aldrig slagit ner någon domare. Jag fick matchstraff givetvis. Efter det hade vi ett möte i Malmö. Jag Denny Eriksson och Göte Wiklund åkte dit ner till förbundet någon vecka efter. Då förklarade vi hur vi såg på det, men det kostade mig sex månader, 40 matcher.
– Nu gnäller killarna och lagen när då man får fem matcher efter att försökt köra huvudet av folk.
”En och annan fight, men aldrig med Uffe”
Hur var din relation med Uffe Sterner under den tid han spelade i Bäcken?
– Den var lite rolig, skrattar Janne Bergstrand och fortsätter:
– Jag blev senare involverad i gamla Tre Kronor några svängar när vi var ute och spelade i södra Sverige. Jag har inte spelat i Tre Kronor mer än inofficiellt då vi var i Kina, men ”Honken” ringde (Leif Holmqvist) och sa att det var match ute i Dalen.
– ”Det fattas några, kan du ställa upp?”
– ”Jajamän, det är inga problem”.
– Det blev några mål och lite grejer. Efter det var jag bofast. Kurre Svensson, djurgårdaren, var lite ledare för Gamla Tre Kronor. Han ringde då och då och sa ”Janne, det är match nu”. Så jag var med i laget ganska länge.
– Samtidigt var Kurre jäklig. Varje gång vi var ute och det var övernattningar, efterfest, hej och hå, lade han mig varje gång med Uffe Sterner. Det kan jag säga var medvetet, men det gick jättebra. Uffe gick och lade sig halv elva så det var inga problem.
Rök ni ihop på isen något?
– Inte många gånger. Det kan jag inte påstå. Han försökte peta ut ögonen på mig någon gång då han var uppe med klubban bara en liten bit från näsan på mig, men det var aldrig några stora problem när vi möttes på isen.
– Det var väl en och annan fight med nävarna när jag spelade, men aldrig med Uffe. Jag kommer ihåg i Tingsryd när jag och (Tadeusz) Niedomysl hade en riktig batalj där nere. Han fegkörde. När vi var färdiga och sa att nu slutar vi, min klubba låg en bit bort så jag skulle åka bort och hämta den, då kom han bakifrån och sedan small det. Det var inte schysst.
– Bröderna Abrahamsson (Christer och Thommy) samtidigt när vi var i elitserien 1979/80 är ett annat minne. En av deras backar körde in mig på Christer. Jag vet inte hur han uppfattade det, men antagligen som att jag körde på honom.
– Jag tog tag i Christers gallermask och då kom brorsan hans. Då hade jag två att hålla reda på en gång, skrattar Janne Bergstrand.
Tränade med brädlappar på isen: ”Älskade ’flipp-pass’”
Mellan 1971 och 1979 jagade HV71 en plats i högsta serien utan att lyckas trots att man var nära många gånger.
– Vi föll på målsnöret flera, flera säsonger. Vi var uppe i allsvenskan efter två perioder mot Nacka (1973/74), men torskade efter att ha släppt in fem mål i sista perioden. Bert-Ola (Nordlander, Nacka) med sitt blödande ögonbryn, men det var bara att spela. Då gick det bra att spela med lite blod.
– Vad som egentligen brast under dom här åren? Det är svårt att peka på något speciellt. Andra lagen var något lite, lite bättre. Vi var där och tuggade varje år, men lyckades inte förrän 1979.
Inför säsongen 1972/73 klev Göte Wiklund in som tränare i HV71 och ledde laget under sex säsonger.
– Han var extremt viktigt. HV71 ska tacka honom för vad klubben är idag.
– Göte var för skön. Han var extremt noggrann med passningsspelet. Pucken skulle sitta på bladet varje gång. Gjorde den inte så på träningarna blåste han av.
– Sedan lade han upp brädlappar och grejer på isen för att vi skulle träna ”flipp-passningar”. Han älskade ”flipp-pass”. Det var hur mycket sådant som helst och han var extremt noga med dom grejerna.
Blev tiden med Göte Wiklund viktig för dig som hockeyspelare?
– Ja, samtidigt som vi var många unga spelare då han kom i HV71. Vi hade en medelålder då på runt 21 år eller någonting och många var från bygden. Han stannade till 1978. Sedan kom (Dan) Hobér in.
En spelare som kom att betyda mycket för HV71 var Bo ”Bulla” Berggren.
– Vi har fortfarande en bra kontakt. Han var som han var och är som han är, skrattar Janne Bergstrand och fortsätter:
– Klart att han var duktig då han kom hit. ”Bulla” kom hit som forward, men Göte skolade om honom till back nästan omgående. Han var en duktig hockeyspelare, hade tekniken och hela den biten.
Så nådde HV71 till slut Elitserien: ”Det var en kuf”
Säsongen 1978/79 lyckades äntligen HV71. Efter kvalspel mot Björklöven, Södertälje, Huddinge och Bofors stod det klart att man var klara för spel i elitserien. Allt avgjordes i sista matchen mot Södertälje där HV71 behövde ett poäng för avancemang medan SSK behövde vinna för att vara det lag som skulle få följa Björklöven upp till elitserien.
– Det blev 3-3 mot Södertälje borta. Det var också en upplevelse. Södertälje var rätt bra då. Glenn (Johansson), Mats Hallin och dom här pojkarna var med då. Mycket folk från Jönköping och bygden här var där uppe för att se matchen och ”Bulla” var den som satte 3-3. Själv var jag inte något bra i den matchen.
Sitter den matchen fortfarande kvar hos dig som att du inte var något bra då?
– Ja, lite. Jag brukade bidra, om vi tar bort utvisningsminuter, med en del annat, men just den matchen var jag inte topp. Jag var inte nervös utan det var bara en sådan match.
Även om Janne Bergstrand tyckte att han inte gjorde någon bra match mot Södertälje i kvalet var han poängbäst i HV71 den säsongen med 26 mål och totalt 36 poäng på 27 matcher. Dessutom totalt trea i Division 1 södras poängliga efter Malmös Krister ”Nippe” Bergström och Bäckens Lasse Lundin.
– Räknar vi hela karriären snittade jag 1,5 poäng per match, så något annat gjorde jag väl utöver att sitta i utvisningsbåset.
– Jag var nog ganska populär för media också eftersom det nästan varje match hände något när jag var på isen. Det var kul att skriva om mig och det är därför jag idag har så många sidor urklipp om mig själv i mitt rum. Det blev så, men var inget medvetet från mig.
Coach för det HV71 som tog steget upp i elitserien var Dan Hobér.
– Det var en kuf (skratt). Hade du satt ihop en tränare av både Danne Hobér och Göte Wiklund skulle det blivit hur bra som helst.
– Danne var en duktig istränare, men noll i båset. Göte var inte någon dålig istränare på något sätt, men Danne var snäppet bättre, men som coach var Hobér inget bra. Däremot var Göte det. Han behövde inte säga något utan pekade bara med fingret så visste man. Det är så som jag ser det i alla fall.
Åkte ur direkt: ”Var lite överviktig då han kom hit”
Till HV71:s första elitseriesäsong värvade klubben bland andra världsbacken, Pekka Marjamäki, finska VM-forwarden Jukka Koskilahti och inte minst målvakten Hannu Lassila. Lägg därtill att man plockade in tidigare Leksandsbacken Jan-Ove Viberg som närmast kom från Rommehed.
– Vi hade ett bra lag och vann ibland mot topplagen. Kanske att vi var ett lite för orutinerat ungt lag som inte varit på den nivån innan. Det var nog därför det blev som det blev och åkte ut. Det tog också några år innan vi var tillbaka.
– Pekka kom ju, men det räckte inte med en spelare. Det behövdes några fler. Pekka var lite överviktig då han kom hit, men det tog han snabbt bort. En skön kille med bägge fötterna på jorden.
När Hannu Lassila kommer på tal spricker Janne Bergstrand upp i ett stort leende.
– Oj, vad vi jävlades med honom. Han sov med sin plock på nätterna. Efter varje träning och match tog han med sig hem plocken i sin väska. Han lämnade aldrig kvar sin plockhandske i omklädningsrummet.
– Givetvis måste man skoja lite med en sådan kille. Vid ett tillfälle snodde vi hans plockhandske så han inte fick med sig den hem. Oj, oj, oj vilket liv det blev. Han älskade verkligen sin plockhandske.
Janne Bergstrand, som spelade i en kedja tillsammans med Bengt Kinell och Hasse Sjöö, svarade för 20 mål och totalt 28 poäng på 36 matcher elitseriesäsongen. Med det var han poängbäst i HV71.
– Att i ett bottenlag göra 20 kassar får jag personligen vara nöjd med och vi tre gick rätt bra. Statistiskt var vi en av åtta, tio bästa kedjorna i serien.
Bengt Kinell:
– Den säsongen började jag spela med Hasse Sjöö och Janne Bergstrand. Bakom oss hade vi Kaj Nielsen och ”Halvar”. Många supportrar sa ”Hur ska Kaj och ”Halvar” klara av att spela i elitserien?” Men vår femma var faktiskt riktigt bra. Hasse Sjöö försvann senare till Frölunda, men ”Bergan” vågade inte ta steget. Tyvärr. Det skulle ha varit intressant att se hur han skulle lyckats i en annan klubb.
Janne, minns du första segern för HV71 i elitserien?
– Jag minns bara första matchen, 2-4 mot Leksand hemma.
Kom inte tillbaka på flera år: ”Pengar har alltid funnits”
Den 7:e oktober, i fjärde omgången, slog HV71 AIK hemma med 5-3. Janne Begstrands kompis från Vätterstad, Pär Mårts, gjorde ett av AIK:s mål. Du gjorde 3-2-målet framspelad av Hasse Sjöö. När elitserien 1979/80 summerades slutade HV71 sist med 20 poäng. Faktiskt bara åtta poäng upp till Skellefteå på kvalplats.
– Vi hade inte tillräckligt bra spelare och, som jag sa, för många som var unga och orutinerade. Även jag var orutinerad på den nivån. Det var då, precis som idag, ett stort steg från Division 1 (motsvarande idag Hockeyallsvenskan) till elitserien, men vi gick upp ändå. Vi var lite för tunna trots att vi fick en del vettiga nyförvärv.
Fanns det pengar i klubben och en vision att snabbt ta sig tillbaka till elitserien?
– Pengar har det alltid funnits utom under en säsong på 2000-talet när det var fel folk på stolarna.
– HV71 har alltid skött sin ekonomi på ett jättebra sätt. Det är A och O i alla sporter och föreningar. Framför allt har alltid publikintresset funnits och vi fyllde gamla Rosenlundshallen stup i ett. Den tog bara runt 4200 åskådare förutom då vi mötte Bäcken. Då var det över 5200 efter det att vändkorsen hade sprängts och folk strömmat in.
– Efter att vi varit uppe fick klubben lite smak på att gå upp igen. Nu tog det några år, men det kom in flera sponsorer och vi fyllde hallen även om vi hade åkt ner. Folket i Jönköping och Huskvarna trodde på det igen.
Gjorde mål med bruten arm: ”Hatade mig på sjukhuset”
Jan Bergstrand kom att spela i HV71 till och med säsongen 1984/85.
– Avslutet blev inget kul. Jag har haft mina många skador. Vi har pratat utvisningsminuter, boxas lite hit och dit, men jag har även själv fått riktigt mycket stryk under åren. Kroppen mår inte bra idag.
– Det är ben, knän, stygn, bruten arm… Undrar om det är många idag som gjort mål på motståndarna med en bruten arm. Jag gjorde det mot Huddinge i en kvalmatch. Bengt Olsson rappade av min höger arm just innan jag lade in pucken i mål. Jädrar vad jag skrek på deras tränare (Ingvar ”Putte” Carlsson). Dom ville givetvis få bort mig ur matchen. Det blev inte heller någon utvisning eftersom jag gjorde mål.
Bror Hansson tog över HV71 och tog upp laget till elitserien 1985, men för Janne Bergstrand blev det en trist sista säsong i klubben.
– Det blev inte bra… Han var inte heller någon bra tränare. Det var Roland (Eriksson) och Ivan (Hansen) som skötte träningarna på den tiden. Så såg det ut.
– Vi hade Västerås hemma här i en kvalmatch. Curre (Lundmark) var tränare i Västerås. Jag hade haft ett armbrott och varit gipsad under sex veckor. Den hösten spelade jag med gips och dom hatade mig på sjukhuset här eftersom jag fick åka in och byta gips flera gånger i veckan. Jag var med och körde ändå. Så var det på den tiden.
– Västerås hemma satt jag på bänken. Det var 3-3 med tio minuter kvar. Då sa Hansson till mig när det var tio minuter kvar ”Gå in och avgör det här nu”. Jag kunde gå ut och köra igenom sargen, laddade på utav helsike och tänkte att jag skulle in och sänka någon. Jag var ju sådan, men jag fick inte spela en sekund. Han släppte inte in mig.
– När det var en minut kvar kunde jag inte hålla mig längre. Jag reste mig upp så lade jag en loska på golvet. Inte på honom utan bredvid. Jag sa att jag skiter i det här, gick in i omklädningsrummet, bytte om och åkte hem.
– Media såg givetvis vad som hände där. Efter det blev det löpsedlar och allt möjligt. Jag hade kontrakt en säsong till. Denny (Eriksson) sa ”Det är väl inga problem utan bara att köra på”. Han var för go han.
Lämnade för Gislaved: ”Det blev inget bra slut”
Samtidigt var Janne Bergstrand fortfarande besviken över hur Bror Hansson behandlat honom.
– Tranås, Gislaved och några klubbar runt om fick nys på hur läget var, ringde upp och frågade om jag ville spela där.
– Där tog det slut i HV71 och det blev inget bra slut. Jag var inte heller med upp till Västerås när vi vann den matchen och gick upp.
Det blev två säsonger för honom i Gislaved. Under sina 64 matcher i klubben svarade han för 79 mål och totalt 150 poäng.
– Det var som Denny sa när Gislaved ringde ”Ni får 75 poäng per säsong så vi vill ha lite betalt”.
– Två roliga säsonger, men ett jäkla åkande. 6000 mil på Nissastigen. Vintervägar och ibland var det knappt plogat utan jag fick åka efter pinnarna vid vägen. När jag kom ner till träningarna fattade dom ingenting.
–”Vad gör du här?”
–”Jag tränar ju här så det är bara att åka hit.”
– Dessutom hade jag bra betalt så oavsett väder var det bara att åka dit även om det inte var några jättepengar på den tiden. Det var bättre än här i HV71 i alla fall.
Busen blev domare: ”Fasen du kan ju alla trix”
Hur ramlade du in på domarspåret?
– Jag slutade spela 1987 och sedan hade jag ett uppehåll och började döma 1990. Det var Lasse Tegner, Jörgen Andersson och dom här som tjatade på mig lite. ”Fasen, kan du inte bli domare, du kan ju alla trix”. Jag provade lite och det var så allt började.
– Som högst dömde jag i ettan. Sedan hade jag en träningsmatch mellan HV71 och AIK, vilket var närmaste jag kom elitserielagen.
– Jag slutade själv i och med att man inte godtog mitt konditionstest. Jag hade gjort tre operationer som gjorde att jag inte kunde springa eftersom jag fick vätska i knäna, men skridskotesterna var inga problem.
– Jag sa att jag kunde sätta mig på en testcykel här och nu så löser vi om ni tror att jag inte har någon kondis.
–”Du måste göra cooper-test och springa”.
– ”Då skiter vi det.”
Till saken hör att Janne Bergstrand var väldigt uppskattad bland spelarna.
– Jag hade inga stora problem med snacket på planen. Inga matchstraff för snack på 225 matcher. Den respekten hade förmodligen spelarna för mig eftersom dom visste vad jag hade hållit på mig under min karriär.
– Lasse Henriksson var lite boss här nere på den tiden. Sedan hade vi Sven-Olof Lundström och Anders Ekhagen uppe i Linköping. Dom två gick på linjen och var lite domarcoacher.
– Lasse Henriksson jäklades lite med mig. När Linköping var på väg upp hade dom en av sämre klackarna i Sverige, men man skickade mig dit 20 gånger på en säsong. Tydligen enligt Rolf Johansson (Magnus Johanssons pappa) i Linköping gick det bra och det var en rolig tid på sätt och vis. Synd att jag inte fick vara kvar bara.
Där och skäller på dagens HV71: ”Blir förtvivlad”
Hur ser livet ut idag?
– Jag jobbar lite, lite fortfarande 71 år gammal. Ambulansen slutade jag på då jag var 60 år. Vi hade ett sådant avtal.
– Sedan har jag hållit på med utbildningssidan, sjukvårdsutbildningar och så vidare under många år. Dessutom har jag föreläst ute på gymnasier om alkohol och bilkörning. Jag har aldrig kört bil i samband med alkohol, men sett mycket när jag körde ambulans så jag har skrämt ungdomarna så mycket jag kunnat.
– Jag har även suttit med i psykosocialt omhändertagande. Där är jag kvar fortfarande. Det är ärenden som inte är så behagliga och vi har ett samarbete med räddningstjänsten där. Vi åker ut och pratar med anhöriga när det hänt obehagliga grejer.
Hur ofta är du i Huskvarna Garden?
– I alla fall en gång i veckan och tittar på träningen, och skäller (skratt). Skäller gör jag inte, men jag blir förtvivlad. Jag förstår varför man inte lyckas göra mål i sina matcher när dom inte ens kan göra mål på träningarna. Jag blir ledsen när jag ser det. Så som du tränar spelar du.
– Varför jag gjorde så många mål för HV71 var för att jag inte såg några målvakter. Idag är det bättre målvakter och allt är bättre så det är inte så jag menar, men jag har i alla fall gjort mål på alla målvakter som fanns i landslaget, utländska, tjeckiska, ryska, ”you name it” när vi mött dom lagen. Varför jag gjorde många mål? Jo jag såg nätet och aldrig några målvakter.
– Jag har till och med gjort mål på Pekka Lindmark från halva planen uppe i Timrå. Han var inte glad då, avslutar Janne Bergstrand.
The post Skyttekung och buse: Gjorde mål med bruten arm appeared first on hockeysverige.se.