Ingen annan back har gjort lika mycket mål under en säsong i SHL som Patrik Hersley.
I Old School Hockey berättar backen om sin karriär – med allt från rekord till OS-spel.
MALMÖ (HOCKEYSVERIGE.SE)
Patrik Hersley blev stor publikfavorit i Leksand under sina knappa tre säsonger i klubben. Han var även mycket uppskattad i hemmaklubben, Malmö, men också i KHL där han spelade inte mindre än sex säsonger. Hockeysverige.se/OLD SCHOOL HOCKEY reste till Malmö för en lunch med Hersley och för att lyssna till hans hockeyresa.
— Jag bodde i Höllviken från det att jag var tre år. Då jag var fyra, fem år började jag spela i Trelleborg. Vi var faktiskt fem killar som bodde i Höllviken och då spelade i Trelleborg, berättar Patrik Hersley och fortsätter:
— Ett jättebra lag och vi vann mycket. Vi höll ihop till vi var runt elva, tolv år någonting. Då splittrades vi lite. Tre av oss bytte till Limhamn och efter det flyttade jag till Malmö.
Vilka hade du som förebilder hemma i Höllviken?
— På den tiden hade jag inga förebilder på så sätt, men när Malmö vann SM-guld 1994 och hela den hypen är jag en produkt av.
— Jag var i Malmö Isstadion när dom vann finalen, men jag var bara åtta år och kommer bara ihåg delar av det, men ingenting om själva matchen.
— Än idag blir jag sentimental när jag ser klipp då Malmö har dom här gamla tröjorna. Det är min barndom och det var där mina förebilder fanns.
Fick aldrig spela JVM: ”Jättestor besvikelse”
Patrik Hersley gjorde tidigt ett starkt avtryck i Malmö och säsongen 2001/02 plockade förbundskaptenen, Thomas Thelin, med honom i U16-landslaget.
— Jag var okej i TV-pucken och Skånes lag hade spelat bra, men jag visste inte ens att fanns ett landslag i min åldersklass. Jag var även på ett regionläger, men jag tänkte inte ens på att det skulle finnas en chans eller att det vara nära eftersom jag inte gjorde så bra ifrån mig där.
— När jag kom hem därifrån fick jag träna lite med J18. Det var Benny Burakovsky som, inte direkt till mig men som jag förstod det efteråt, hjälpte till lite i bakgrunden och gjorde att folk fick ögonen för mig.
— Han hjälpte mig indirekt där till att dom såg vem jag var och gav mig chansen. Det gick rätt bra och sedan rullade det på. Jag gjorde mål i första matchen och var med fram till JVM, men missade att komma med dit.
Trots att han hela tiden var med i juniorlandslagen upp till J20 fick han aldrig spela något Junior-VM.
— Det var en jättestor besvikelse, men det hängde ihop med min rygg och höfter redan där, vilket alltid har varit med mig.
— Jag hade varit skadad en del den säsongen det var Junior-VM. Tränaren (Torgny Bendelin) sa att om jag kommit tillbaka tidigare hade jag blivit uttagen, men jag var inte fysiskt redo.
Debuterade i Elitserien – sedan åkte Malmö ut
Säsongen 2004/05 debuterade Patrik Hersley i Elitserien för Malmö.
— Första matchen jag spelade var en träningsmatch mot ett danskt landslag. Sedan satt jag på bänken en del, men jag minns inte exakt när jag spelade första matchen.
— Jag var alltid offensivt lagd, kunde slå passningar och var med uppe offensivt. Sedan saknade jag andra delar som arbetskapacitet, fysiken och att spela ett bra försvarsspel.
— Det var bland annat därför det tog en tid innan jag etablerade mig på en hög nivå. Jag var ingen komplett spelare.
Bra förstapass och bra skott, var det vad du levde på i början av karriären?
— Ja, och spelsinnet skulle jag säga.
Samma säsong fick dessutom Malmö lämna Elitserien.
— Jag kommer ihåg att det var stökigt. Om jag tittar tillbaka så sköttes inte laget som ett lag på hög nivå skulle skötas. Både bland spelare, tränare och uppe på kontoret var det lite av gamla Malmö, att skjuta från höften. Folk kom in som kanske inte hade någon erfarenhet av hockey.
— Jag var själv inte med från start och inte mycket alls den säsongen. Jag hade inte heller någon större roll så vad jag tyckte och tänkte var nog inte så viktigt.
Det blev bara en säsong i Allsvenskan. Säsongen 2006/07 var Malmö tillbaka i Elitserien.
— Säsongen innan hade vi först Björn Kinding. När han fick lämna tog Dan Hobér över.
— Säsongen vi gick upp var med ”Osten” (Lars Bergström) och det gänget. Seriositeten var som natt och dag.
— Träning, kultur, kravställning, vad som gällde och lägga en plan. Där var det stor skillnad. Det var nog både bra och dåligt för mig att vara med där. Dels var det ett bra lag och vi gick bra, men jag hade ingen större roll och stundtals ganska tufft med tränarna.
”Blev lite hånad och uthängd av äldre spelare”
Sommaren 2005 hade dessutom Patrik Hersley draftats i femte rundan av Los Angeles Kings.
— Även om jag egentligen inte visste vad det handlade om så var det något stort. Jag tänkte sticka över till den kanadensiska juniorligan året innan eftersom det såg ut som det gjorde i Malmö, att det var lite ostabilt.
— Hade det varit idag skulle jag sett det som en kanongrej att få spela i Allsvenskan som ung kille. Sedan fanns det säkert förväntningar på mig som jag antagligen inte levde upp till eftersom jag inte fått den skolningen och träningen som jag kanske skulle fått i andra stora klubbar. Exempelvis i Djurgården eller MoDo som var stora på den tiden eller Frölunda.
— Det kan också vara anledningen till att jag hade det tufft med tränarna, att jag inte var på den nivån som dom trodde att jag skulle vara.
Drog du även lärdomar av Lars ”Osten” Bergströms kravbild?
— Ja, verkligen. Det var krav, tufft och man skulle göra det man skulle, men det fanns ingen förståelse för hur jag var som person och människa.
— När jag säger att jag stundtals hade det tufft var det så att jag även blev lite hånad och uthängd av äldre spelare. Jag kände inget förtroende och det var bara hur den gamla skolan var som jag fick hantera. Tuffa och hårda ord.
— Det jag lärde mig då hade jag med mig senare i karriären, men just då var det otroligt tufft att hantera.
Var du rent av på väg att lägga av?
— Nej, det var inte på så sätt, men jag hade inget självförtroende och det gick inget bra för mig.
— Mitt dåliga självförtroende hade egentligen ingenting att göra med det som hände på isen. Utan det var fysen, uthålligheten, löpning och sådana grejer som jag under hela min karriär aldrig var bra på. Jag hade ingen motor.
— Om jag summerar min karriär efteråt så tror jag att jag kom så långt jag kunde komma med det jag hade. Med en liten annan sammansättning av kroppen hade jag kunnat vara ännu bättre, men det gick inte med det jag hade. Det var, som sagt var, tufft att hantera då, men något jag lärt mig att göra med åldern.
Åkte över till Nordamerika: ”Inte i närheten av att vara redo”
Vad låg bakom beslutet att åka över till Manchester i AHL 2007?
— Det kom ett NHL-kontrakt från Los Angeles och samtidigt helt omöjligt att veta om jag skulle få en sådan chans igen, så det var bara därför jag testade det.
— Jag hade inga förväntningar på att spela i NHL. Kanske, kanske tredje säsongen, men för mig var det ett äventyr och att få testa något nytt. Jag hade alltid velat testa att spela i Nordamerika och, som sagt var, visste inte om jag skulle få chansen igen så jag hoppade på.
Första säsongen spelade han 42 matcher i AHL för Manchester och 15 för Reading Royals i ECHL.
— Jag var inte i närheten av att vara redo. Inte ens att spela i AHL som på den tiden var supertuff med mycket fighter. Dessutom hade ligan en hög medelålder med 24, 25-åringar och även 30-åringar. I alla fall där jag var.
— En kille som egentligen bara spelat Allsvenskan och J20 var inte redo mentalt eller fysiskt för att spela där.
— Den hockey som gick bäst för mig var då jag spelade i East Coast efter att jag blivit nedskickad ett steg till. Där spelade jag slutspel första året. Det var första gången det gick bra för mig och var roligt. Allt utanför isen var tvärtom. Det var inget roligt ställe att bo på och jag hade svårt att komma in i ett nytt lag.
— Det fanns en del bra killar och var du en bra spelare i den ligan var det roligt, men alla resor, där man bodde och ingen bil, så allting utanför blev tufft.
— Samtidigt lärde jag mig mycket. Då jag kom tillbaka och spelade i Allsvenskan var jag en bättre spelare även om jag knappt spelat någon hockey andra säsongen. Jag hade tagit steg, men om det var mentalt eller fysiskt vet jag inte.
Vände hem till Malmö igen: ”Finns lite olika historier”
Efter två säsonger i USA återvände Patrik Hersley till Malmö och HockeyAllsvenskan för att sedan bli värvad till MoDo som då spelade i Elitserien.
— Det blev först två säsonger i Allsvenskan. Göran Karlström, som kommer från Leksand och jag haft i juniorerna, var tränare i Malmö, sa till mig att komma dit och spela så jag struntade i tredje året där borta. Han var absolut en bra tränare, men han förberedde mig också lite mentalt på att inte flyga i väg allt för mycket.
— Dessutom hade jag opererat axeln andra året i AHL eftersom den var helt ur led så det knappt inte ens var att fundera på att spela mer den säsongen. Jag åkte hem för att starta om eftersom det fanns noll chans att jag skulle spela i NHL år tre med dom två åren jag haft innan.
Det blev också en bra omstart för honom i Malmö. Redan första säsongen svarade han för 16 mål och totalt 31 poäng på 48 matcher.
— Ja, så var det. Malmö var då ett ganska lagom lag för mig att komma in i. Vi var ett mittenlag. Jag fick en ganska bra roll, dom kände mig sedan tidigare och litade på mig. Dessutom gjorde jag rätt många mål, så det blev bra.
— Sedan kom Hugo Stenbeck och Stefan Nyman dit. Det finns olika historier om varför jag inte blev kvar där och som är onödigt att gå in på, men till slut blev jag inte det i alla fall.
Korta tiden i MoDo: ”Jag ville bryta kontraktet”
Ny klubbadress blev då alltså MoDo för Patrik Hersley.
— Jag ville ge det en chans i Elitserien. Jag fick något slags hybridkontrakt av MoDo. Det var ett kontrakt, men fanns lite frågetecken. Jag behövde bevisa hur mycket jag tänkte köra och hur seriös jag var, vilket jag var.
— Det var en tuff sommar. Vi hade just fått barn och var helt själva utan hjälp när vi hade flyttat upp till ”Ö-vik”. Jag tror inte det var över 18 grader den sommaren och utanför var det inte speciellt roligt.
— Vi kände oss ensamma samtidigt som jag hela tiden kände att jag behövde bevisa mig varje dag. Jag körde på som en galning och lade jättemycket tid på träning, vilket gjorde att jag höjde min fysiska nivå jättemycket den sommaren. Det här hjälpte mig senare då jag kom till Leksand, men jag lyckades inte slå mig in i laget just då.
Han blev även utlånad fyra matcher till Sundsvall under säsongen innan Tommy Salo hämtade ner honom till Leksand.
— Det var jag själv som initierade att jag ville bryta kontraktet i MoDo. Senare i karriären har jag förstått att det går att jobba sig upp som femte, sjätte back till första eller andra. Den rollen jag skulle ha var första eller andra back.
— På den tiden tävlade jag i Elitserien mot ”Mange” Johansson, Thomas Rhodin och David Petrasek. Det var dom spelarna som spelade på den rollen jag ville ha. Jag kunde inte ta en femte eller sjätte roll. Därför fick jag inte heller någon speltid i MoDo.
— Då var det bättre för mig att fortsätta utvecklas i Allsvenskan och där få den rollen jag behövde. Med åren utvecklade jag också att kunna spela fler roller.
Så kom Patrik Hersley till Leksand
I slutet av november 2011 presenterade Leksand Patrik Hersley, vilket skulle bli ett lyckokast både för honom och klubben.
— Leksand var ett topplag och vi hjälpte varandra. Jag var en bra allsvensk spelare och Leksand ett bra allsvenskt lag. Det blev en jättebra kombination.
— Samtidigt var det inte långt borta att det skulle bli Örebro. Peter Andersson var där då och jag snackade även med dom. Även med Västerås som också var ett topplag, men det blev Leksand. Som så mycket annat var det tur att jag hamnade på rätt ställe vi rätt tidpunkt.
Under hans andra säsong i Leksand tog laget klivet upp i det som skulle bli SHL.
— Det här var första framgången jag hade i ett lag och där jag hade en stor roll. Såklart att det var jätteroligt att se den sidan. Innan hade jag bara varit i mitten eller bottenlag som alltid slogs i den delen av tabellen.
— Nu fick jag ligga med i toppen, få andrum, självförtroende, lugn och ro. Om vi tittar tillbaka på det laget vi då hade i Leksand blev många av killarna toppspelare i SHL. Dessutom var det några som blev NHL-spelare. En påg som dessutom blev superstjärna i NHL (Filip Forsberg). Dessutom hade vi stabila Leksandslegendarer som ”Jensa” (Bergenström) och ”Gabbe” (Gabriel Karlsson), men även (Mattias) ”Timmy” Timander.
— Jättestabila veteraner i kombination med jättebra unga spelare. Dessutom jag, (Johan) Ryno och (Jacob) Blomqvist som var bra i mitten av karriärerna. Ett jättefint sammansatt lag av Tommy (Salo).
Trivdes du även bra vid sidan av i Leksand?
— Ja, det gjorde jag. Utan att säga något negativt om Leksand och Dalarna så fanns aldrig det här att vi skulle stanna kvar.
— Vi tyckte om Leksand väldigt mycket. Just där vi var livet med en ett, två och treåring, åren passade det oss perfekt att bo i Leksand. Några år innan och efter hade det kanske varit annorlunda.
— Det var såklart långt till familjen och kallt, men hockeymässigt var Leksand det bästa som kunde hända mig. Leksand är en hockeystad och det fanns inget annat att bli distraherad av.
Satte målrekord i SHL: ”Kom dit i rätt tid”
Säsongen 2013/14 gjorde Patrik Hersley 24 mål och totalt 35 poäng på 51 matcher. Målrekord för en back, uttagen i Sveriges All Star team och tilldelades Börje Salming Trophy som ett bevis på att han var säsongens bästa back i SHL.
— Den säsongen vi spelade i SHL stod alla stjärnorna rätt för mig. Man tog in en tilltänkt förstaback, (Dan) Spang. Han lämnade Leksand redan innan första matchen. Jag kommer ihåg att jag då fick spela 24, 25 minuter första matcherna.
— Efter det kände jag mig helt slut och tänkte att det här aldrig skulle gå. Dagen efter kom ”Äpplet” (Andreas Appelgren) och frågade om det kändes bra igår. Jag sa att det var rätt tufft. ”Du får vänja dig för mindre istid än så här kommer det inte bli.”
— Jag fick ställa in mig på att det var detta som gällde. Sedan fick jag jobba utifrån det. Det fanns inte heller någon som kunde ta den platsen så jag fick den. Kanske att det skulle blivit annorlunda om jag skulle tävlat mot någon som var några år äldre.
— Salo och ”Äpplet” hade kanske en plan för mig som inte jag såg, men det kändes inte så. Att jag skulle gå från att ett och ett halvt år tidigare inte platsa på sex backar till att jag skulle jag vara förstaback i SHL. Det visar bara vad viktig det är med att komma in i den rätta situationen.
En av Leksands nyckelbackar under Patrik Hersleys första två säsonger i Leksand var tidigare NHL-spelaren, Mattias Timander.
— ”Timmy” var först och främst en sådan fantastik person. Han hade lyckats med nästan allt i sin karriär. Han hade 100 procent ödmjukhet och du kunde inte tro att han varit med om det han hade. Det här hade jag aldrig upplevt från en toppspelare tidigare.
— Många jag sett när jag växte upp och som var lite ”kingar” i Malmö på den tiden var kaxiga och hade lite översittarmentalitet. Så för mig var det nästan överrumplande att den bästa spelaren även kunde vara den mest ödmjuka..
— Han var också en person som gjorde andra spelare bättre. Han var inne i alla tuffa situationerna, vann dueller, spelade enkelt och ville att andra skulle synas och ha det bra.
— Sedan spelade jag aldrig i backpar med honom utan det var oftast med (Johan) Svedberg. Han var för mig samma person och spelare som gjorde det hårda jobbet och gick alltid in först i närkampsspelet. Vi fungerade bra tillsammans för vi hade helt olika roller.
— Han hjälpte mig jättemycket. Stabiliserade upp mig och vi gjorde varandra bättre. Svedberg var grym. Målen kom, jag fick mer istid och förtroende från laget och tränarna. En kanon-situation.
— Vi hade spelare som Ryno, Micke Johansson, ”Jacke” Blomqvist, Kevin Kapstad… ”Gabbe” stod framför mål. Det var en femma som skapade jättemycket tillsammans. Jag vet inte hur många av målen Ryno och Micke assisterade på, men det måste ha varit mer än hälften. Vi hittade något som funkade. Sedan matade dom mig med lägen och jag behövde bara hitta ytor.
— Igen, det blev en super-situation av det. Jag har dom killarna, Salo, tränarna och Leksand att tacka för att det sedan blev som det blev. Jag är jättetacksam. Jag kom dit i rätt tid och vi hjälpte såklart varandra. Det var givetvis bra för Leksand, men för mig personligen har den tiden gett mig allt.
En som Patrik Hersley hyllar lite extra är backkollegan i powerplay, Kevin Kapstad.
— Han hade inte så bra plus/minus (-25), men han var defensiv och jätteskicklig. Bra skridskoåkare. Han spelade i toppen på vårt powerplay och la över den till mig. Det fanns hot överallt, vilket var svårt för motståndarna att möta.
Från Leksand till KHL: ”Längsta säsongen i min karriär”
Efter tiden i Leksand valde backen från Höllviken utanför Malmö att testa på spel i KHL för Sibir Novisibirsk.
— När man gör en säsong som jag gjorde i Leksand får man ögonen på sig. Jag hade även kunnat testa NHL, men det skulle vara mycket osäkrare. Efter åren jag haft där borta kände jag mig inte säker på att åka dit över igen.
— Jag valde Ryssland, men jag var inte alls säker på att det skulle gå bra där heller. Jag tänkte att kan andra åka dit och göra det bra kan jag också göra det. Det blev som ett äventyr. Det fick gå som det går.
Men det började lite blandat för honom och laget i KHL.
— Personligen började det ändå bra och jag gjorde mål i första matchen. Vi hade ett bra powerplay där också.
— Vi hade en tuff tränare (Andrei Skabelka), tuff försäsong och tuff start för laget. Det här var då allt det här med Ukraina började. Första dagen jag kom dit var samma dag som planen hade skjutits ner, så det var lite kaos redan då.
— I november hade vi ännu inte fått första lönen utbetald. Jag hade varit där sedan första juni och dessutom hade kursen gått ner med 50 procent så kontraktet var redan halverat innan jag fick första lönen.
— Igor Mathuskin, som varit i Sverige och kan prata svenska, fick sparken, men vi vände om säsongen och spelade hur bra som helst. Vi gick till slutspel och slog ut topplaget Magnitogosk med Sergej Moziakin i laget, så det blev en bra säsong till slut ändå. Det blev nog även den längsta säsongen i karriären mentalt. Slutspel, kallt och långt borta…
Hade du familjen med dig då?
— Nej, men dom kom och hälsade på några gånger. Det var också en ny situation, tuff. Jag hanterade den och det blev bra till slut.
Fick sparken av Jaroslavl: ”Vad är detta?”
Redan säsongen därpå flyttade Patrik Hersley vidare till Lokomotiv Jaroslavl.
— Det var en speciell flytt att göra. Några år tidigare hade Stefan Liv gjort exakt samma flytt. Första gången vi skulle flyga till bortamatch, precis som dom gjorde, var jag inte kaxig.
Trivdes du bra i klubben?
— Både ja och nej. Jag fick ett ganska bra kontrakt i en toppklubb. Med det kom också förväntningarna. Scouting var inte så bra som det borde vara i en storklubb och det fanns nog förväntningar på mig att jag skulle vara en annan spelare än den jag var. Dom hade nog inte riktigt full koll.
— Första säsongen gick bra och jag fick spela i första backpar med Staffan Kronwall. Han fick såklart mig att se bättre ut, men produktionen kom aldrig riktigt i gång. Någon månad in i andra säsongen tröttnade klubben och gav mig sparken.
Vad tror du att Lokomotiv förväntade sig att du skulle vara för spelare?
— En spelare som driver spelet, har pucken mycket och styr spelet i en av ”topp-linesen”. När jag kom dit och inte alls var den spelaren tänkte dom nog ”vad är detta?”
Pratades det mycket om flygolyckan som hände några år tidigare?
— Ja, det genomsyrade föreningen jättemycket. Det var många bussresor till kyrkogårdar på bortamatcher i städer där ledare och spelare var uppväxta. I september var det även en stor grej hemma i Jaroslavl.
— Givetvis var det bara att acceptera, men också något som fick mig att tänka efter vad som är viktigt, vilken tur jag haft och hur bra jag har det. Jag upplevde det som en svart sorg både över klubben och staden som säkert finns kvar där än idag.
— Man hade ett topplag som skulle vinna den säsongen. Många spelare och ledare från staden dog, så det var speciellt.
Blev mästare – i SKA St. Petersburg: ”Ofattbart”
Efter att fått sparken i Jaroslavl fick han i stället kontrakt med SKA St. Petersburg.
— Det var ett topplag som såg mina kvalitéer och ville ta dit mig. Jag fick sparken i Jaroslavl och dom hävdade att jag tillhörde något gammalt avtal och att det inte gick att köpa ut mig för det som egentligen gällde.
— Dom sa att jag skulle få 50 procent om jag inte skrev på för någon annan klubb. Annars skulle det bara bli 25 procent, eller vad det var. Jag tog dom här 25 procenten och visste att jag hade SKA på kroken.
— Jag satt faktiskt och väntade en vecka på ett flygplatshotell innan det blev klart. Jag visste inte om jag skulle åka hem, till Moskva eller vart jag skulle ta mig. Det gick i lås, så det var värt att vänta på det.
— För det första var jag otroligt ödmjuk då jag kom dit och höll en väldigt låg profil i början med tanke på spelarna som var i det laget. Även för inte lika namnkunniga spelarna som spelade på samma position som jag. Jag väntade på min tur, jobbade hårt och tränade. Det var ett annat tålamod just då och ingen stress direkt.
— Jag kom in och i en av första matcherna gjorde jag mål. Det gick bra och klubben gillade mig. Där tog jag rollen att jag kunde spela första, andra eller tredje, klagade aldrig och gjorde det jag skulle. Jag var bara glad över att vara där var och spela med dom här spelarna. Sedan växte jag in i det mer och mer.
SKA St. Petersburg vann dessutom Gagarin Cup (KHL-slutspelet) och Hersley svarade i slutspelet för sex mål och totalt 18 poäng på 16 matcher. Bara Magnitogorsk, Chris Lee, gjorde fler poäng bland backarna med sina 21 poäng.
— Jag spelade bra i hela slutspelet och innan hade jag träffat någon formtopp. Dessutom spelade jag med kanonbra spelare, så det kändes nästan som en saga jämfört med några år tidigare. Det var ofattbart och kanske den bästa delen av min karriär hockeymässigt.
Vid den här tiden var det inte att ”bara” gå in och vinna KHL.
— Nej. Vi vann 4-0, 4-1, 4-0 och 4-1 i matcher. Vi mötte Lokomotiv i andra rundan och det var ingen 4-1 serie. Det hade lika gärna kunnat gå till sju matcher. Lokomotiv höll på att ta båda första matcherna när vi var hemma, så den serien kommer jag ihåg som något otroligt tufft. Vi lyckades ändå vända om det.
— Sedan mötte vi regerande mästarna i finalen där vi också vann med 4-1. Vi hade väldigt bra spelare och var bästa laget till slut. Det var jättekul att få vara med på hela den resan.
Åren i Ryssland: ”Det bästa och värsta samtidigt”
Du kom även att bo i Moskva en sväng då du spelade för Spartak, hur upplevde du det socialt att bo i Ryssland?
— Sista året, då jag var i Spartak, var familjen med. Det var hatkärlek. Jag både älskade och hatade livet samtidigt.
— Otroligt kul, men också en stress och den ryska mentaliteten, att man hade kniven mot strupen så fort vi förlorade. Båda lagen måste vinna, bonusar, hot om sparken, landet som det är och allt möjligt.
— Framför allt var det tufft att åka första juni när bästa tiden på året börjar komma här hemma. Sedan kunde säsongen vara slut i mars då det var grått och kallt ute. Jag fick inte uppleva det bästa av livet under dom åren. Det gjorde att jag stundtals var rätt less på det.
— Samtidigt gick hockeyn bra och jag hade ett bra kontrakt som jag ville utnyttja fullt ut, så det var verkligen tvådelat. Det var det bästa och värsta samtidigt. Dessutom hade jag barn i dagisålder och första skolåren. Jag känner att jag missade mycket där. Vi var ensamma på varsitt håll.
Du gillar att laga mat, har du anammat någon maträtt från Ryssland du gärna lagar här hemma?
— Det enda jag försökte göra vara att ta med mig något hemifrån och dit så jag kunde få lite smak på maten, säger Patrik Hersley med ett skratt och fortsätter:
— Även i St. Petersburg var det svårt att hitta bra råvaror. Det var sanktioner så det var svårt att få parmesan, ost, mozzarella eller få tag på kött, så det var ingen smakupplevelse på det sättet.
Sista vändan i Malmö: ”Tufft med tempot”
Efter tiden i Ryssland skrev Patrik Hersley åyno på för Malmö.
— Då var det covid och ingen publik på läktarna. Kroppen hade tagit stryk under åren. Det var tufft med den biten och tempot som var i SHL med mycket skridskoåkning.
— Jag försökte bara göra det så bra jag kunde med låga förväntningar. Dessutom låg laget sist då jag kom in. Fokus från dag ett var egentligen bara att inte åka ut. Jag hjälpte till med vissa grejer i spelet så det blev lite enklare att ta oss ur zonen.
— Grabbarna hade kört fast lite och ingen hade något självförtroende. Alla backarna och tränarna hade en dialog om att vi måste ändra på någonting för det här gick inte. Vi hade många förluster i rad och efter en match i Örebro hade vi ett möte där vi förenklade allting.
— Det enda som betydde något var att överleva säsongen och inte åka ur, vilket vi lyckades med. Man kan väl säga att det var någon slags vinst även om det inte var någon säsong för Malmö-fansen att komma ihåg.
Patrik Hersley tvingades avsluta karriären i Tyskland
Karriären kom sedan att avslutas i tyska Krefeld, men där blev det bara 19 matcher.
— Det var kul att komma till en ny liga. Jag hade jättegärna velat spela i den ligan då jag var frisk. Hockeymässigt var det en rätt rolig hockey och ganska enkelt att spela.
— I slutet av september sa jag till klubben att kroppen inte höll längre. Jag hade haft ont sedan dag ett. Det var ryggen, höfter, ljumskar och allting. En ackumulerad lång karriär där jag inte haft tid att bygga upp utan bara överleva.
— Det kom i fatt mig till slut och det gick helt enkelt inte att spela längre. Skulle jag bara fått vara frisk hade jag kunnat spela både tre, fem eller sju år till i den ligan för den var ganska skonsam hockeymässigt. Även om det var nordamerikanska tacklingar kände jag att jag hade det mentala och spelsinnet på en så pass hög nivå att det var enkelt och roligt att spela.
— Förhoppningen var att bevisa mig, göra många poäng, komma till ett topplag, en bra stad, få med mig familjen dit och spela några år till, men så blev det inte.
Spelade OS med Tre Kronor: ”Helt overkligt”
Patrik Hersley kom att spela en stor landslagsturnering, OS 2018. Där svarade han för ett mål på tre matcher.
— Det var nästan samma sak för mig som att komma till St. Petersburg, helt overkligt att få vara med och spela OS. Det borde jag inte fått egentligen, men nu var inte bästa spelarna med och då fick man tävla med de bästa europeiska spelarna.
— OS kom i en bra tid av min karriär. Jag var 31 år och ganska nära toppen av min karriär. Jag hade skadeproblem även hela den säsongen som jag inte sa någonting om och jag var inte på topp. Jag kämpade, krigade och lyckades ta mig dit.
— Jag började som sjunde back, tog mig in och spelade lite powerplay. Jag tog en roll där jag var okej med att inte spela så mycket, att bara vara där och hoppa in och spela om det behövdes, vilket jag fick göra.
— Antagligen var det anledningen till att jag fick vara med, att jag tog den rollen.
Var det en upplevelse att få vara på plats under ett OS?
— Det var fantastiskt. Sedan har inte Sydkorea någon hockeykultur. OS-byarna var uppdelade. Skridsko, hockey och curling var på ett ställe och skidåkarna på ett annat, så det blev ingen full OS-upplevelse, men ändå nog för mig att få vara där. En otrolig upplevelse och något jag aldrig kommer att glömma.
Hur ser livet ut idag?
— Livet idag är jättebra. Jag är hel, relativt frisk och jobbar mot att inte ha ont i kroppen. Familjen mår bra och bor bra på ett ställe vi tycker om. Vi har också saker i livet som vi tycker om att göra.
— Mitt nästa mål är att bli riktigt bra på golf. Där får jag tävlingen och lite omklädningsrums känslan, att man går och snackar lite skit med kompisar. Jag lägger mycket tid på golfen under sommaren, så jag trivs med livet, avslutar Patrik Hersley med ett leende.
Source: Patrik Hersley @ Elite Prospects
The post ”Jag kom så långt jag kunde komma med det jag hade” appeared first on hockeysverige.se.