Hockey-VM 1992 har många likheter med årets turnering. Det kryllade av unga spelare som växte fram till att bli några av våra största spelare genom alla tider.
Då blev det guld – trots att Expressen tryckte upp en helsvart sida efter premiären.
Hockey-VM 2026: | TV-tider | Spelschema | Resultat | Grupper & tabell | Poängliga & statistik |
Tre Kronor åkte till Schweiz med inte mindre än elva debutanter. Inledningen mot Kanada var till och med ganska bra – i en period. Men nu ska vi inte måla fan på väggen och dra några slutsatser – varken positiva eller negativa – i förskott. Vid VM 1992 åkte Conny Evensson och Curre Lundmark iväg med 16 debutanter – vilket resulterade i ett VM-guld.
Hur minns ni VM i Prag 1992? Sverige vann som sagt guld efter att inledningsvis ha gjort en mycket svag turnering.
Tidigare under säsongen hade Tre Kronor spelat OS i Albertville, eller rättare sagt i Méribel. Det blev en ganska misslyckad turnering där Sverige slutade femma. Efter den turneringen var det många svenska spelare som valde att tacka nej till VM-spel. Bland andra Thomas Rundqvist, Håkan Loob, Bengt-Åke Gustafsson, ”Challe” Berglund, Mikael Johansson, Mats Näslund och Janne Viktorsson. Inte heller den då 41-årige Börje Salming, som hade spelat OS, var med i VM-truppen.
I stället kom stommen i laget att bestå av Tommy Söderström, Peter Åslin, Kenneth Kennholt, Tommy Sjödin, Patrik Carnbäck, Patric Kjellberg, en orutinerad Peter Forsberg och Mats Sundin, som hade fått sitt stora internationella genombrott vid VM 1991 då Tre Kronor vann guld.
Sverige hade, för att citera Thomas Malmqvist på en av kvällstidningarna, ”det sämsta VM-laget någonsin”, samtidigt som Finland skrev hockeyhistoria genom att ta sin första VM-medalj någonsin. Så skulle man med några få ord kunna sammanfatta turneringen. Fast då förbiser man det viktigaste. Tre Kronor, med Conny Evensson och Curre Lundmark vid rodret, reste sig som fågel Fenix ur askan och slog nästan hela expertkåren på fingrarna – dock inte Peter Wennman på den andra kvällstidningen, som hela tiden trodde på svensk medalj – genom att spela hem Sveriges sjätte VM-guld.
”Kan första att vi fick många nej”
Conny Evensson berättar:
– Det var ett annorlunda VM nere i Prag. Många spelare var slitna eftersom säsongen hade inletts med Canada Cup och dessutom spelades OS nere i Albertville i februari. Det var även första gången som VM spelades i två grupper, ungefär på det sätt som turneringen är upplagd i dag. Tidigare hade det varit en rak serie med åtta lag.
– Jag kan förstå att vi fick många nej till turneringen eftersom påfrestningen hade varit stor på många av våra spelare, både i landslaget och i klubblagen. Vi reste ner till Prag med inte mindre än sexton VM-debutanter, vilket givetvis betydde en del.
– Samtidigt hade vi fått hem ett par riktigt starka förstärkningar i form av Johan Garpenlöv från San Jose och Mats Sundin från Quebec. Senare i turneringen anslöt även Mikael Andersson från Buffalo och Calle Johansson från Washington.
Visserligen vann Tre Kronor premiären mot Polen med 7–0, men sedan blev gruppspelet en lång plåga. 0–0 mot Italien följdes upp av en förlust mot Tyskland med 5–2. Trots 1–1 en bit in i andra perioden mot Finland i den fjärde gruppspelsmatchen förlorade Sverige med 3–1. Nu hängde slutspelsplatsen löst och Sverige behövde ta poäng mot USA för att över huvud taget ta sig till slutspel.
Vann guld – efter nattsvarta rubriker
Tommy Söderström:
– Det var då Expressen hade en helt svart sida efter halva turneringen: ”Nattsvart Tre Kronor”. Jag var jäkligt sliten efter en lång säsong, kommer jag ihåg. Vi hade spelat Canada Cup och gjort en helt värdelös OS-turnering tidigare under säsongen. Dessutom hade vi gått till final med Djurgården.
– Jag och Peter Åslin delade på målvaktsjobbet, men mot slutet var det väl jag som fick stå de viktiga matcherna.
– Vi vände den negativa trenden och vann till slut. Den sommaren levde jag jäkligt högt på det guldet, kan man väl säga, skrattar Tommy Söderström.
Sverige var det bättre laget i de två första perioderna och ledde också med 4–2, men i tredje perioden började USA äta sig ikapp. Jim Johanson gjorde 4–3 och Tom Bissett 4–4, men närmare än så kom aldrig USA.
I kvartsfinalen väntade Ryssland, som hade imponerat tidigare i turneringen. Men nu hade någon extra gnista tänts i det svenska laget. Mikael Andersson och Calle Johansson hade anlänt från Buffalo under gruppspelet, och nu var det de tillsammans med kedjan Mats Sundin, Johan Garpenlöv och Peter Forsberg som ledde laget. Tre Kronor vann överraskande med 2–0 efter mål av Mats Sundin och Roger Hansson.
Slog storfavoriterna i kvartsfinal
Conny Evensson:
– I kvartsfinalen ställdes vi mot Ryssland och vann med 2–0. Det var en sådan där match som vi genomförde med hundraprocentig disciplin. Vi visste att om vi gav ryssarna för stora ytor skulle vi inte ha en chans. Visserligen kom ryssarna till en del avslut, men många av dem var inte speciellt farliga eftersom vi lyckades driva ut deras skyttar mot kanterna.
– Dessutom lyckades vi väldigt bra i kontringsspelet. Tommy Söderström stod i mål och gjorde en väldigt bra match, precis som under hela turneringen.
Tre Kronor hade verkligen dragit en vinstlott eftersom man fick Schweiz i semifinal. Schweizarna hade i sin tur slagit ut Tyskland i kvartsfinalen. Redan efter första perioden ledde Tre Kronor med 3–0 efter mål av Lars Karlsson, Patrik Carnbäck och Peter Forsberg. Schweiz reducerade till 3–1 genom Gil Montandon och Roger Hansson fastställde slutresultatet till 4–1.
Mötte Finland i final
Conny Evensson:
– Det var en sådan där otäck match eftersom det var en knallsensation att Schweiz tagit sig till semifinal vid den här tiden. I dag är schweizarna, som bekant, betydligt mer etablerade i toppen av världshockeyn. I båset hade Schweiz gamle Björklövenspelaren John Slettvoll (tidigare Andersson), som kunde svensk hockey väldigt bra.
– Vi träffade även på varandra mycket under mina år då både han och jag jobbade nere i Schweiz som tränare. Det har blivit några duster genom åren, men vi känner varandra väl och är goda vänner.
(Conny Evensson om John Slettvoll innan semifinalen: ”John Slettvoll gick på många dragningar som spelare. En av de värsta drabbades han av i Karlstad. Det var kanske efter den som han bytte namn.”)
Nu väntade Finland i final. Ett Finland som hade en av turneringens bästa målvakter i Markus Ketterer. Å andra sidan hade Sverige hela turneringens bästa målvakt i Tommy Söderström. Sverige gick upp till en 4–0-ledning i andra perioden. 1–0 Peter Forsberg, 2–0 Mikael Andersson, 3–0 Roger Hansson och 4–0 Lars Karlsson. I tredje perioden närmade sig Finland och satte hård press på Tre Kronor. Timo Peltomaa och Timo Jutila såg till att Finland reducerade till 4–2, men närmare än så kom man aldrig. Med 56 sekunder kvar av matchen satte Arto Blomsten 5–2 i tom kasse. Tre Kronor var världsmästare för sjätte gången.
Forsberg: ”Handlade mest om att inte vara i vägen”
Peter Forsberg:
– Nästan alla läser tidningarna och självklart fick vi också reda på de svarta löpsedlarna hemma i Sverige efter inledningen av turneringen. Jag var ju bara 18 år, läste nästan inga tidningar och hade ingen aning. Jag fattade väl heller inte riktigt vad tidningarna skrev, skrattar Forsberg.
– Vi hade inte något jättebra lag på pappret jämfört med de andra lagen och tog oss vidare som sista lag till kvartsfinalen. Där fick vi möta Ryssland, som var storfavoriter. Alla spelade på topp i den matchen och dessutom hade vi Tommy Söderström i buren som stängde igen totalt.
– Sedan hade vi ”Sudden” (Mats Sundin) som åkte från egen blå och smackade upp pucken i krysset bakom deras målvakt, Michail Sjtalenkov. Det behövdes inte mycket mer än så och för mig handlade det mest om att inte vara i vägen.
– Vi fick en relativt lätt semifinal när det blev Schweiz, vilket var lite tur eftersom vi på pappret hade ett bättre lag. Schweiz hade slagit ut Tyskland i sin kvartsfinal. Jag minns att grabbarna berättade om hur det kunde vara på Sergels torg inför finalen mot Finland, så man var taggad till tusen.
– Jag gjorde 1–0-målet på en inövad variant där Johan Garpenlöv brottade ner deras back. Efter det rullade det bara på. Vi ledde ett tag med 4–0 innan Finland reducerade till 4–2. Det var en enorm känsla när Arto Blomsten slog in 5–2-pucken och vi fick vinna guldet.
”Var helt utdömda”
Mats Sundin:
– När vi vann guldet 1991 hade vi ett kanonlag. Vi var kanske inte favorittippade, men vi hade ändå ett bra lag med Håkan Loob, Mats Näslund och så vidare. Nästan alla våra bästa spelare var där.
– 1992 var det tvärtom. Många av de rutinerade spelarna var borta och in kom en massa yngre killar. En av dem var Peter Forsberg. Vi hade en jättetung grundserie och var helt utdömda fram till kvartsfinalen mot Ryssland, som vi slog i en bra match. Sedan slog vi Schweiz i semifinal och Finland i finalen. Det var en annan väg till guldet, men med ett lika lyckligt slut.
Peter Forsberg har sagt att hans viktigaste uppgift var att inte vara i vägen för dig…
– (Skratt) Nej, så var det inte. När man får upp en sådan talang som Peter är det väldigt roligt. Man känner att det här är någon som förstår spelet på samma sätt som en själv. Klart att det underlättar och det var verkligen jättekul att få spela tillsammans med honom.
Sundin var den stora stjärnan i VM 1992
Patrik Carnbäck:
– Finalen kan nog vara den bästa match jag någonsin spelat. Jag utsågs dessutom till matchens lirare i VM-finalen, vilket var jätteroligt. Att få vinna VM-guld med ett sådant gott gäng där alla drog åt samma håll och ville framåt var helt fantastiskt.
– Sundin höll världsklass. Han kanske inte heller gjorde så jättemycket i början, men det var ändå han som – framför allt mot Ryssland i kvartsfinalen, som var den svåraste matchen – gick in och avgjorde. Trots att vi andra tokkrigade var det han som klev in och bröt barriären.
– Man såg också hur Peter Forsberg växte hela tiden. Även om han inte var fullfjädrad då visste man att han skulle bli en världsspelare.
Hyllades på Sergels torg framför 50 000
Conny Evensson:
– Vi gick ifrån till 2–0 tidigt i matchen och när Peter Forsberg sedan gjorde 3–0 kändes det rätt lugnt.
– När vi väl kom till finalen mot Finland vill jag påstå att vi var rätt bra igång faktiskt. Återigen genomförde vi en mycket disciplinerad match. Sedan minns jag att ”Foppa” gjorde mål på sin intränade specialare i powerplay. Han stod bakom kassen och när Garpenlöv gick in och spärrade deras back framför mål gick ”Foppa” fram och lade in pucken köksvägen. Återigen gjorde vi en riktig laginsats, precis som mot Ryssland i kvartsfinalen.
– Det finns alltid folk som vill kritisera Tre Kronor och laguttagningarna. Det gällde även när jag tog med Peter Forsberg till VM 1992. Det här var ”Foppas” första VM och han var bara 18 år. Jag hade med ”Foppa” i en dubbellandskamp i Moskva mot Ryssland innan VM.
– Det han visade upp där fick mig direkt att bestämma mig för att han skulle med till VM. Kedjan med Forsberg, Mats Sundin och Johan Garpenlöv blev sedan en väldigt viktig del av laget och de som skulle vara med och avgöra matcherna.
– När man vunnit något stort är det alltid samma glädje i omklädningsrummet och allt det där. Sedan blev det en snabb hemfärd för hyllningarna på Sergels torg. Fast på något sätt hinner man inte ta in allt som sker. Egentligen borde man få 14 dagar på sig att samla intrycken. Trots det var det självklart en fantastisk upplevelse att stå där och ta emot 40 000–50 000 människors hyllningar. Helt otroligt.
– Filosofin i mitt ledarskap? Det är alltid svårt att prata om sig själv. Jag tror att det viktigaste är att man ger alla i gruppen uppmärksamhet. Det är lätt att man bara ser till en del av laget och inte till samtliga. Sedan handlar det om att vara tydlig i sitt ledarskap utan att för den delen uppfattas som diktatorisk. Gränsdragningen mellan tydlighet på rätt sätt och ett diktatoriskt ledarskap är hårfin. En annan viktig del är att man hela tiden klarar av att vara nära killarna, att vara en i gruppen.
Kan inte det vara en svårighet?
– Jag har i alla fall inte upplevt någon svårighet i det, men det kanske skiljer sig beroende på hur man är som person.
”Ett minne man bär med sig hela livet”
Tommy Sjödin var lagkapten:
Går det att sätta ord på känslan av att som lagkapten få lyfta VM-bucklan?
– Jag kommer inte ihåg vilka känslor jag hade mer än att jag kände en stor glädje. På något vis var jag nog mest paralyserad och förstod kanske inte riktigt vad som hade hänt.
Vad betydde mottagandet på Sergels torg i Stockholm när ni hade återvänt hem med guldmedaljerna?
– Då förstod jag verkligen vad vi hade ställt till med. Sverige har vunnit flera gånger både tidigare och senare. Varje gång har mottagandet varit liknande med kortege, Sergels torg och så vidare. Varje guld är unikt och självklart helt fantastiskt. Att även jag fick vara med om det mottagandet är ett minne man bär med sig hela livet.
The post VM 1992 – vann guld med 16 debutanter appeared first on hockeysverige.se.