Dick Yderström spelade hela sin karriär hemma i Södertälje.
Hans 18 säsonger i SSK-tröjan är klubbrekord och i Old School Hockey berättar Yderström om sin karriär.
— Vi vann aldrig och det var såklart lite synd, säger Dick Yderström.
BOTKYRKA (HOCKEYSVERIGE.SE/OLD SCHOOL HOCKEY)
Två VM-silver och 18 säsonger i samma klubb. Jag vet inte vad som är störst, men slår man ihop det inser man att Dick Yderström hade en mycket fin karriär. Vi slog oss ner på Botkyrka Golfklubb för att lyssna till hans hockeyresa som började i SPAIF.
— Man kan säga att jag växte upp inne i centrala Södertälje. Inte just i centrum, men strax utanför, berättar Dick Yderström och fortsätter:
— Södertälje var vid den här tiden ett ganska stort namn i hockey-Sverige och hade blivit mästare 1956. Då var jag nio år och var i väg och tittade när dom spelade. På den vägen kom mitt hockeyintresse.
–Sedan spelade jag i kvarterslag på gatan. Spontanhockey. Det finns inte idag, men det är där man lär sig att spela och inte med någon tränare i en inomhushall.
När blev det mer organiserad hockey för dig i SPAIF?
— När kan det ha varit… I alla fall vann vi St. Erikscupen 1959. Då var jag tolv år, så det måste ha varit i den vevan. Finalen spelade vi på Johanneshov som då var utan tak.
— Egentligen vet jag inte varför det blev just SPAIF, men jag kände ganska många killar både från skolan och områdena runt om som var med där.
Fanns det någon rivalitet i stan mellan SSK och SPAIF vid den här tiden?
— Nej. På den tiden fanns det kvarterslag, områdeslag. SPAIF hette inte Södertäljepojkarna utan Södrapojkarna och som kom från Södertälje Södra.
Spelade fotboll i AIK: ”Var tvungen att välja”
Det var långt ifrån givet att Dick Yderström skulle satsa på hockeyn då det var en storklubb i Solna som ville ha honom att satsa på fotbollen i stället.
— Jag höll på med allting. Fotboll på somrarna och hockey under vintrarna, men det var egentligen allt möjligt, tennis, friidrott…
— Jag spelade fotboll i AIK som junior. Sedan blev det tokigt med träningar med fotbollen och jag hade inget körkort. Jag missade en del träningar och till slut var jag tvungen att välja. Då blev det hockeyn.
Hur blev det aktuellt med AIK i fotboll?
— Det var en ledare i Södertälje som hette Kalle Jonehed. En entusiast och eldsjäl, en sådan som knappt finns idag. Han hade försänkningar i AIK och Stockholmslagen. I Djurgården också tror jag.
— Antagligen var det han som rekommenderade mig på något sätt. Först fick jag provspela. Sedan kom jag med i AIK:s juniorlag. Jag minns att bland andra Göran Åberg var med och han gick sedan vidare till A-laget. När det sedan blev hockeyn släppte jag kontakten med AIK.
Efter tiden i SPAIF valde Dick Yderström att flytta vidare, men inte direkt till Södertälje SK.
— Efter SPAIF spelade jag i KFUM, Kristna Föreningen Unga Män, skrattar Dick Yderström och fortsätter:
— Jag spelade där några år när jag var 14, 15. Sedan blev det Sportklubbens juniorer. Vi var några stycken som kom över samtidigt då.
Dick Yderström debuterade för Södertälje – på Gamla Ullevi: ”Var säkert 20 000 där”
Säsongen 1964/65 kom att bli hans första i A-laget. Här fanns storheter som Einar ”Kiosken” Granath, Eilert ”Garvis” Määttä, Sören ”Slangen” Määttä, Rickard Fagerlund, Kjell Svensson, Stig-Göran ”Stisse” Johansson, Olle Stenar, Curre Larsson, bröderna Hasse och Stig Carlsson med flera.
— Det var en omställning att komma upp dit. Jag var bara 17 år då jag debuterade och dom du nämner var ju farbröder för mig.
— På den tiden var det inte bara att kliva på utan där fick jag veta min plats. Jag fick inte bästa platsen i omklädningsrummet direkt (skratt) utan jag blev tilldelad en plats ganska nära duschen. Alla passerade där och stänkte ner mig, så visst var det en hierarki.
— Einar, som kom från Dalarna (Mora), var den som hördes mest i omklädningsrummet.
Hade du mycket respekt för dom här killarna?
— Ja, eftersom dom hade en del erfarenhet som jag inte hade. Men respekt… Den falnade väl efter hand.
En ledare som kom att betyda mycket för Södertälje SK vid den här tiden var Folke ”Masen” Jansson.
— ”Masen” var lagledare och hade mycket att säga till om och finger med i det mesta. Han betydde jättemycket för Sportklubben och var en genuin ledare.
— På den tiden hette det UK, uttagningskommittén. Då fanns det ingen förbundskapten, men ”Masen” var med i det här UK. Det var han, Herman Carlsson och några gubbar till som styrde svensk hockey då. I alla fall på spelarsidan.
Just A-lagsdebuten med SSK minns Dick Yderström fortfarande väl.
— Det var i Göteborg mot Frölunda. Vi spelade på Gamla Ullevi. Då hade man inte byggt Scandinavium utan vi spelade utomhus och det var säkert 20 000 åskådare. Rinken låg i hörnan av Ullevi.
Fick legendaren som tränare: ”Ibland var det lite kontroverser”
Säsongen 1966/67 klev Kjell Svensson in som spelande tränare. Det kom dessutom att bli Dick Yderströms första riktiga säsong som etablerad i dåvarande Allsvenskan/Division 1.
— Jag utvecklades ganska kvickt och var då runt 18, 19 år.
Du hade Kjelle Svensson som både lagkamrat och tränare under många år, vad kom han att betyda för dig som hockeyspelare?
— Kjell var en entusiast som tränare. Han ville väl och allt det där, men hade också sin stil. Det fungerade i det stora hela bra mellan oss, men ibland var det lite kontroverser.
— Även han, precis som ”Masen”, var viktig för Södertälje. Dessutom var Kjell och Rickard (Fagerlund) polare. Rickard kom senare att bli Förbundsordförande, men var även Ordförande i Södertälje under några år på 1970-talet.
Reda tidigt kom Dick Yderström placeras in den som i folkmun kom att kallas ”Ungdomskedjan”.
— Med Hasse Carlsson och Mats Hysing. En från Falun och en från Morgårdshammar. Det funkade väl skapligt och vi spelade ihop under ganska många år.
Mats Hysing berättade i en intervju för OLD SCHOOL HOCKEY från 2008:
— Vi tre fick flyt direkt när vi började spela ihop. Dick och jag var ganska nya i Södertälje medan Hasse Carlsson varit med ett tag. Fast hur länge just vi tre spelade ihop vet jag inte direkt för jag spelade även ihop med ”Stisse” (Johansson) och ”Glenna” (Johansson) under några säsonger.
Var det tränare Kjell Svenssons idé att ni skulle spela ihop?
— Ja det var Kjell som var tränare för Södertälje då och det var han som parade ihop oss tre.
”Kan ju fråga sig hur det gick till när han blev tränare hos oss”
Säsongen 1969/70 anslöt två spelare med Munkfors som moderklubb, Thommie Bergman och Dan Landegren. Bergman kom närmast från IF Karlskoga/Bofors och hade en stämpel på sig att vara ganska tuff och oöm. Samtidigt värvades även Arne Carlsson från Västra Frölunda.
— Arne spelade i landslaget och blev kapten direkt. Thommie var på gång då och han var hockeynörd. Han var stor och allt det där, men speciellt tuff i sin spelstil vet jag inte om han var.
Tränare för Södertälje den säsongen var Bernt Elmqvist. Han hade tidigare spelat i Södertäljeklubben IK Ragnhild i lägsta Södermanlandserien.
— Han var någon filmdirektör. Jag vet inte vem som rekryterade honom, men har var där en säsong.
— Som tränare var han inte någon satt något större avtryck direkt. Vi accepterade väl det och gillade läget. Men man kan ju fråga sig hur det gick till när han blev tränare hos oss.
Säsongen därpå kom fyrfaldiga svenska mästaren och landslagsspelaren, Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg till Södertälje.
— ”Lillen” hade gått från Djurgården till Tranås och var på väg att trappa ner sin karriär. Kjell och ”Lillen” var kompisar och varit över till Kanada tillsammans och tränat med Toronto.
— Sedan var det Kjell som övertalade honom att komma till Södertälje och det blev en förstärkning.
En som Dick Yderström tidigt blev nära vän med var Dan Landegren. En vänskap som höll i sig fram till det att Landegren avled.
— På isen var vi inte något team, men bra vänner på sidan av. Vi spelade inte mycket ihop utan han spelade med ”Lill-Stöveln” och Kjell-Arne Vikström.
— Kjell-Arne hade en blixtkarriär och spelade i Canada Cup 1976. Sedan tog det bara slut rätt som det var. Han kom från Clemensnäs och var hos oss under sex säsonger. Senare var han i Tyskland (Deilinghofen) tillsammans med Sverker Torstensson.
Polisen fick ingripa mot SSK:s Sverker Torstensson
Just Sverker Torstensson minns många från en incident i Gavlerinken.
— Sverker var uppe bland publiken och härjade. Han var lynnig och tände snabbt. Det hände inte så mycket utan det var ett spel för galleriet.
Sverker Torstensson berättar:
— Vad som hände där? (skratt). Jag tacklade ”Lill-Janne” Eriksson så han fick en smäll. Han och hela Brynäslaget gnällde som fan. Då blev jag ursinnig.
— Spelet gick lite till och jag brände på några killar ytterligare, vilket skapade en stor kalabalik. Då kom domaren och sa ”Du måste ut härifrån”. Jag blev förbannad eftersom jag tyckte att det var dom jävlarna som inte kunde stå på sina skridskor.
— I alla fall åkte jag ut. När jag satt i utvisningsbåset var det någon som kastade ner en massa skit på mig. På den tiden var det en liten lucka man kunde öppna från utvisningsbåset.
— Jag öppnade luckan och gick upp på läktaren och sa ”era jävla masjävlar”. Då var det en som sa ”Vet du inte att du är i Gästrikland?” Då kunde jag knappt hålla mig för skratt, men dom där bakom i publiken var ganska tysta eftersom jag stod där med klubban i högsta hugg. Hela den sektionen tystnade direkt.
— Då kom polisen och vakterna springande. Dessutom vår lagledare, Sonny Danielsson, en liten och kraftig man. När han kom fram var han så andfådd att han inte kunde säga att jag skulle lugna ner mig. Han stod bara där flåsade, så jag frågade ”Vad vill du?”
— Jag fick matchstraff, men det ville jag inte ta eller acceptera riktigt. Jag tror att jag ändå fick sitta kvar i avbytarbåset, om jag minns rätt, men då var jag samtidigt förbannad och skällde på allt och alla.
Det slutade inte där utan problemen fortsatte efter matchen.
— Vi hade ett helvete att komma hem eftersom deras ståplatsgäng gick till attack mot vår buss. Det blev ett jäkla liv och vi tyckte att Brynäs kunde hålla rätt på sina supportrar.
— Dessutom var min fru, Lotta, där höggravid och satt på läktaren. Då var det någon bredvid henne som sa ”Stackars den jäveln som är gift med den idioten”. Då svarade Lotta ”Det är min man”, skrattar Sverker Torstensson.
— Efter den här matchen blev det ett jäkla liv varje gång jag kom till Gävle. Jag hade mycket otalt med framför allt Stig Salming. Jag mötte även Börje någon gång innan han stack över. Vid sidan om är Stig en toppenkille.
Förlorade SM-guldet – på målskillnad: ”Bästa säsongen jag var med om”
Åter till Dan Landegren, var han underskattad som spelare?
— Han var som han var och gjorde en del poäng, men det var också mycket ”Det var jag”, skrattar Dick Yderström.
— På den tiden delade man bara ut poäng för en passning. Idag är delar man ut för två. På så vis går det inte att jämföra dåtiden med hur det är idag.
— Vi var mer kompisar vid sidan av. Senare flyttade han till Kina och jag var där flera gånger och hälsade på. Vi var även tillsammans i Thailand och spelade golf. När han var hemma i Södertälje träffades vi också en del, men sedan gick han bort då han var i Thailand.
Säsongen 1972/73 var Södertälje nära att vinna SM-guld. Allt skulle komma att avgöras i sista omgången av SM-slutspelet, som då var i serieform. Södertälje behövde slå Timrå borta samtidigt som Leksand då skulle förlora mot Brynäs i Gavlerinken.
— Det var en bra säsong och vi hade (Hans) ”Tjalle” Mild som tränare. Vi vann sista matchen uppe i Timrå med 8-2.
— Samtidigt spelade Leksand mot Brynäs i Gävle. Där hände det tydligen något. Det stod 4-4 i tredje perioden. Sedan blev det något självmål (Dan Söderström sköt och pucken styrdes in bakom Wille Löfqvist via Stig Salmings skridsko, vilket gjorde att Leksand vann med 5-4).
— Det slutade med att vi hamnade på samma poäng, men hade sämre målskillnad än Leksand. Jag måste säga att det var lite surt, men det var som det var och inte mycket att göra åt. Placeringsmässigt är det bästa säsongen jag var med om i Södertälje.
När det bestämdes att högsta serien skulle bantas ner från 16 lag till tio och bli Elitserien var det nära att Södertälje höll på att missa att komma med. Efter kval säsongen 1974/75 lyckades man, tillsammans med Djurgården, ta sista två platserna.
— Det där har jag bara ett svagt minne av idag, men vi mötte bland annat Bäcken med Uffe Sterner och vann stort (7-1).
Åkte ut ur Elitserien: ”Det är fortfarande en liten tagg”
Södertälje slutade sexa första säsongen i då nya Elitserien, men två säsonger senare åkte SSK ut.
— Kjell och Curre Larsson var tränare. Vi hade så otroligt mycket skador den säsongen. Halva laget var skadat under säsongen så det blev sönderhackat. Många fick långtidsskador och spelarna vi ersatte med räckte inte riktigt till.
— Jag måste säga att vi hade en väldig otur där och att vi åkte ur Elitserien var tragiskt. Det är fortfarande en liten tagg, så är det ju.
Det är också här som Södertälje börjar bli lite av hissåkargäng mellan serierna även om guldet 1985 och slutspelen i mitten av 1980-talet kom att bli något av en kortare storhetstid.
— Sedan började det här med att åka upp och ner. Det var lite fel i åldersstrukturen hos Södertälje då. Vi var för många äldre. När vi sedan åkte ur var det många som började röra på sig och skulle vidare till andra ställen.
— Då blev det också svårt att hålla ihop det gamla laget och när man börjar dingla på repet händer det en del.
Hur var det att gå ut på stan efter degraderingen?
— Det var en sorglig stämning. Att spela i Division 1, som det hette på den tiden, var en nedgradering och såklart inget vidare.
Nu väntade i stället matcher mot Huddinge, Linköping, NSA-76, Nynäshamn, Westmannia, Hammarby och så vidare.
— Det blev en annan struktur på laget då och det kom in lite nytt folk så vi blev sämre som lag.
Du måste ändå haft en viktig roll som en av lagets mer etablerade spelare?
— Vi var några som var från Södertälje. Glenn (Johansson) hade kommit upp då. Även (Anders) Eldebrink. Samtidigt var dom lite för unga för att ge en stadga till laget, men det var ingen rolig tid.
Dick Yderström om rekordet i Södertälje: ”Betyder inget speciellt för mig”
Säsongen 1979/80 lyckades ändå Södertälje, tillsammans med Skellefteå, kvala sig upp till Elitserien ånyo, men man åkte ur igen redan säsongen därpå.
— Som jag sa tidigare blev det aldrig någon riktigt bra struktur på laget utan för många lösa boliner.
Totalt blev det 18 säsonger för Dick Yderström i Södertäljes A-lag. Hans sista säsong blev 1981/82. Han valde att sluta efter en kvalförlust mot Hammarby i Scaniarinken som innebar att Bajen och inte SSK tog klivet upp till Elitserien.
Tillsammans med Sven Thunman har Dick Yderström rekordet i antalet spelade säsonger i Södertälje.
— Just det där rekordet betyder väl inget speciellt för mig och är inte heller något jag tänker på.
Vad är ditt starkaste minne från dina 18 säsonger i SSK?
— Vi vann aldrig och det var såklart lite synd. Jag skulle säga säsongerna på 1970-talet då vi hade ett bra lag och var med och konkurrerade. Det är dom säsongerna jag kommer ihåg mest.
Vilken är bästa kedjan du spelat i?
— I Södertälje var det med Hasse Carlsson och Hysing.
Nobbade Nordamerika: ”Var inte några stora pengar”
Det fanns också under dom 18 åren möjligheten för Dick Yderström att byta klubb.
— Örebro var på gång lite. Bosse Ahlén var ordförande där då och det var nära att jag hoppade på det. På den tiden var vi mer eller mindre livegna och kunde inte gå hur som helst. Man begärde hiskliga summor om en spelare skulle byta klubb och inte som det är idag. Det blev lite kärvt där och till slut blev det Södertälje igen.
— Vi pratade om Bäcken tidigare. Lars-Eric Lundwall var involverad där på något sätt. Han ringde några gånger, men det rann ut i sanden. Det var i samband med att Uffe Sterner var där och Bäcken försökte få ihop ett bra lag.
— Det var inte bara att byta lag på den här tiden och du kunde bli ettårsfall. Vi hade bland annat Kjell Landström som kom till oss (från IFK Luleå) som blev det.
Kjell Landström berättar:
— Jag kom från IFK Luleå till SSK. Blev ettårsfall första på ett år och fick inte spela någon match. Säsongen innan spelade jag 80 matcher, pojklag, juniorlag, B lag och A lag
— I TV-puck vi förlorade mot Värmland med 2-1 Danne Landegren erkände att han sparkat in avgörande målet. Sedan blev vi lagkamrater i SSK.
Dick Yderström hade även anbud från Nordamerika.
— Från WHA. Jag och Arne Carlsson träffade en kille uppe på något hotell i Stockholm. Då kunde vi bli värvade till organisationen. Sedan kunde vi bli utplacerade i något lag.
— WHA var en ny liga och allt var så osäkert. Att sedan åka dit över och slåss, jag var inte så sugen på det så det rann också ut i sanden lite. Jag var så där lagom intresserad och det var inte heller några stora pengar.
Åren som tränare: ”Var en del gurgel”
Efter att han avslutat karriären som spelare testade han på en tränarkarriär som varade i bland annat SPAIF, Södertälje, Örebro, Nyköping, IK Tälje och Unterseen-Interlaken.
— Det blev bara så. Jag fick någon förfrågan och jag tänkte ”varför inte?” Men det där kringflackande livet passade inte mig, att hålla på att byta stad. Det var framför allt Örebro och Schweiz som var långt från Södertälje.
— Jag bodde i Örebro, men jag fick gå från jobbet efter nyår (Lars ”Mozart” Andersson och Rolf Ericsson tog över). Resultaten var det inget fel på, men det var en del gurgel och mycket som var konstigt i den föreningen.
Hur upplevde du tiden i Schweiz där du coachade Unterseen-Interlaken i andraligan?
— Den var bra. Att jag hamnade där var efter en förfrågan. Det här var just efter Örebro och jag kände att det kunde passa bra. Unterseen-Interlaken hette laget. Interlaken ligger fyra, fem mil öster om Bern.
— Det var ingen större klass på ligan, men det var ändå ett lite äventyr. Mot slutet av tiden där ledsnade jag lite så det blev hemresa.
Tog två VM-silver med Tre Kronor
Det blev två VM-turneringar och två silver för Dick Yderström under hans landslagskarriär. Första var 1969 i Stockholm.
— Arne Strömberg var tränare då. Alla tre, Mats, Hasse och jag, blev först uttagna till VM. Sedan blev det någon gallring så Hasse försvann och kom inte med i sluttruppen. Mats och jag spelade inte så många matcher i den turneringen.
Det måste ha varit speciellt att få åka in på Hovet i ett hemma-VM?
— Ja, såklart. Att vi hade fått VM i Stockholm, det skulle egentligen gått i Tjeckoslovakien, berodde på invasionen 1968. Då flyttade man VM till Stockholm.
— Två matcher jag minns väl var mellan Sovjet och Tjeckoslovakien. Det var riktiga bataljer och tjeckerna vann bägge gångerna. Sedan slog vi tjeckerna två gånger, men fick stryk båda matcherna mot Sovjet.
— Det slutade med att tre lag hamnade på samma poäng, men Sovjet vann på någon målskillnad.
Hur mycket spel blev det för dig i turneringen och hur ser du på din prestation?
— Det blev bara att jag hoppade in lite här och där.
Var det en besvikelse att du inte kom med 1970 då turneringen också spelades på Hovet?
— Ja, så var det väl. Samtidigt var det väl som det var.
”Kommer ihåg att Börje ofta satt och läste Buster”
Nästa VM-turnering för Dick Yderström var 1973 i Helsingfors med Kjell Svensson som förbundskapten.
— Där hoppade jag mellan olika som jag spelade med och det var aldrig någon ordinarie kedja.
— Jag kommer ihåg att jag spelade en del med (Ulf) Sterner, men det var inte direkt någon femma som man hade i klubblagen.
Turneringen 1973 kom också att bli Börje Salmings stora internationella genombrott.
— Han var ju bra en bra back. Speciellt defensivt. Jag kommer ihåg att han ofta satt och läste Buster. Han satt mest och läste serietidningar på bussresorna, skrattar Dick Yderström.
— Jag lärde egentligen aldrig känna honom eftersom han stack direkt efter VM. Däremot har jag haft lite duster med Stig Salming och han var lite grinig när han spelade.
Två VM-silver, det måste du ändå ranka högt på meritlistan?
— Jo då. Att representera Sverige vill väl alla? Det jag kommer ihåg mest från tiden i Tre Kronor är annars det som hände vid sidan av planen. Alla jag spelat med hade sina personligheter.
Hur ser ditt liv ut idag?
— Jag är pensionär. Fritidssysselsättningen är golf. Ibland går jag på hockey, men inte så ofta. Intresset har svalnat lite grann. Dessutom går matcherna på TV.
— Jag följer med hur det går för klubben, men inte så mycket spelarna. Idag byter man så många spelare varje säsong så det är nya namn som kommer och går, avslutar Dick Yderström.
Source: Dick Yderström @ Elite Prospects
The post Ikonen med 18 säsonger i Södertälje appeared first on hockeysverige.se.