De senaste månaderna har jag inte känt något vidare sug efter hockeyn. Eller, ja, det känner jag sällan ett sug efter nuförtiden. Rättare sagt: Under de senaste månaderna har jag inte längtat efter SSK och Scaniarinken. Något tände dock till under ispremiären. Pulsen höjdes en aning. Inte var det på grund av jippot och ett halvdant evenemang. Utan på grund av hemvändare, Linus Videll och publiken.