Han är en av de allra mest legendariska idrottsmännen Sverige någonsin fått fram. Efter vad som skulle varit hans 75 årsdag berättar självaste Börje Salming om sin makalösa karriär – med inspel från profilerna som upplevde hans storhet från nära håll.
Många har kallat honom den störste hockeyspelaren som Sverige har fått fram, vi talar alltså om en av två bröder med rötterna i Salmi-by, Börje Salming. Det är få, om ens någon, svensk spelare som fått samma uppmärksamhet som hockeyspelare som Börje Salming. Det är få, om ens någon, i hela hockeyvärlden som personifierat glöden, passion och offerviljan för laget som Börje Salming.
Personligen hade jag äran att träffa Börje Salming vid flera tillfällen. Bland annat åt jag lunch uppe på Östermalm tillsammans med båda bröderna. Vid bordet bredvid satt några tjejer runt plus-40 som smög med sina mobilkameror. När Börje såg det sa han bara ”Det är lugnt” och sedan höll han om ”Stigge” så dom fick ta sina bilder.
Sista gången jag träffade Börje var då han skulle fylla 70 år. Pigg som vanligt ”Intervju? Tror du att ungdomarna verkligen minns mig fortfarande?”. Visserligen pratade jag med honom i telefon senare då han åkte färjan hem till Nacka Strand. Han ursäktade sig eftersom han var så hes, men att allt sedan skulle gå så fort kändes overkligt. Han var verkligen en som berörde och gör så fortfarande.
Börje Salming kom sedan att gå bort i sviterna av ALS den 24:e november 2022. Den 17:e april i år skulle han fyllt 75 år.
Idag publicerar vi en uppdaterad version av OLD SCHOOL HOCKEY med Börje Salming. Där vi även får röster från några av hans vänner och familj.
Uppväxten i Kiruna: ”Vi stack dit direkt efter skolan”
Börje är som bekant lillebror i familjen Salming. Storebror, Stig, var den som först värvades från Kiruna ner till Brynäs, men det var Börje som först fick sitt stora internationella genombrott av bröderna.
Historien om en av världens bästa hockeyspelare, Börje Salming, börjar vi i Sami-by.
– Salmi-by ligger utanför Kiruna. Vår farfar hette Anders Nikolaus och han slog sig ner i Salmi vid sjön Talojärvi. Där av släktnamnet Salming, berättar Börje Salming för hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY.
Börje och hans bror Stig Salming gjorde sig tidigt igenkända i Kiruna genom sina knallröda tröjor som mamma Karin hade stickat till sina söner. Det hände väl också att det spelades en del hartsfiol och pangades någon ruta där bröderna var inblandade. Men inställningen till idrotten var trots allt det som utmärkte Börjes personlighet mest.
– Idrotten blev en naturlig del eftersom min bror Stig, som är tre och ett halvt år äldre än jag, höll på med idrott och främst då ishockey. Jag såg upp till Stig precis som alla gör till sina storasyskon och jag ville göra allt som han gjorde.
– Jag spelade handboll också vilket inte jag har något minne av att Stig gjorde. Han kom upp i A-laget i hockey två år före mig och självklart ville jag komma dit jag med.
Var höll ni till som unga killar i Kiruna då ni skulle spela landhockey på helger och kvällar?
– På fotbollsplanen vid Matojärvigatan. Vi växte upp ett stenkast därifrån och det var ju inte tal om att spela något organiserat då. Vi stack dit och spelade direkt efter skolan då det hade frusit. På den tiden, till skillnad mot idag, var det kallt och is där hela vintern.
– När jag blev några år äldre gick jag med i Kiruna AIF och då kom vi in och fick träna i ishallen. Men jag höll på med handbollen samtidigt som hockeyn fram till att jag kom med i Kirunas A-lag så det hände ganska ofta att jag fick springa mellan handbolls och hockeyträningarna samma kväll för att kunna vara med på båda ställena.
Gruvolyckan tog pappa Erlands liv
Pappa Erland Salming omkom i en gruvolycka när Börje var fem år. Erland fastnade i ett transportband och skadade sitt huvud så pass illa att han avled. Storebror Stig, som då bara var nio år, fick axla pappa Erlands mantel och ta mycket ansvar för den relativt energifyllda lillebrorsan.
– Jag var väldigt ung då och jag kan inte minnas att pappa höll på med speciellt mycket idrott. Jag vet att dom tävlade en del på skidor i skolan, men jag tror inte att han höll på med idrott i någon annan organiserad form.
– Pappas bror Isak kom att betyda mycket för oss efter att pappa gått bort. Han har alltid ställt upp för oss och varit som en extra far.
Vad betydde den rivalitet som fanns mellan Kiruna AIF och IFK Kiruna?
– Jag var givetvis och tittade på alla derbyna mellan AIF och IFK. AIF var ju arbetarklubben och IFK den lite finare. Jag var väl inte speciellt insatt i det där eftersom jag var mest intresserad av att få spela hockey.
– Det var fantastiskt roliga matcher och både IFK och AIF var topplag i det som hette division 2 då och som motsvarar Hockeyallsvenskan idag. När ”Stigge” kom med i AIF:s A-lag blev jag ju ännu mera taggad och ville komma med jag också. Det var här spelarna fanns som jag kunde se upp till. Sedan är det ju klart att det var mycket snack på stan inför dessa derbyn, precis som det ska vara.
Säsongen 1967/68 fick Börje chansen att spela i Kiruna AIF:s A-lag där hans bror Stig redan spelade. Trots att Kiruna AIF hade VM-guldmålvakten från 1962, Lennart ”Klimpen” Häggroth, i målet och att laget slutar fyra i Division 2 Norra är bara AIF näst bäst i stan. Bästa kompisen Rolf Älveros IFK slutade nämligen på andra plats efter Skellefteå.
”Garvis” visade vägen: ”Betytt mycket för hockeyn där”
Hockeysverige.se sammanstrålade med bröderna Stig och Börje Salming över en lunch där dom berättade om just uppväxten i Kiruna och debuten i klubbens A-lag.
– På 1960-talet byggdes ladan (1957/58) och vi fick konstfruset. Förutsättningar för att spela och träna hockey var otroligt bra i Kiruna. Samtidigt hade vi mycket naturis att tillgå tidigt. Naturligtvis gynnade det ungdomskullarna som kom då. Dom höll ju till på Matojärvi, men det fanns även flera andra ställen i stan som var uppspolade, säger Stig Salming och fortsätter:
– Vi bodde dessutom väldigt nära hallen så vi kunde ta på oss skridskorna hemma om vi ville och knalla till hallen. Dessutom frös man upp fotbollsplanen med skrinnarnas oval runtomkring. Där kunde vi åka från oktober månad fram till mars.
Var det i princip alla killar i stan som höll på med hockey vid den här tiden?
– Jag vet inte, men jag höll i alla fall på med fotboll, bowling, handboll… Egentligen allting, men framför allt var det mycket, mycket hockey, säger Börje Salming och fortsätter:
– Det var så att då man släckte lysena på Matojärvi framåt kvällen spelade vi landhockey på vägarna i stället.
En viktig person för hockeyns utveckling i Kiruna var Eilert ”Garvis” Määttä. Han var den första från stan som vann VM-guld i ishockey, 1957.
Stig:
– Jag var bara sju, åtta år då, men jag har något svagt minne av då ”Garvis” spelade i AIF. Det här VM:et var 1957 och jag tror att han flyttade från Kiruna 1955 eller 1956. Jag minns att vi tyckte att det var häftigt att det var en Kirunakille som hade varit med och vunnit. ”Garvis” hade flera bröder som spelade i AIF och dom har man följt hela vägen.
Bröderna Määttä bestod av förutom ”Garvis” även Sören, Börje och Östen.
– Givetvis har dom betytt mycket för hockeyn där uppe. ”Garvis” och Östen hamnade i Skellefteå, Sören nere i Södertälje och Börje i Tingsryd. Under jularna och stora helgerna dök dom upp på den här stora planen och åkte skridskor bland oss. Det var häftigt så in i bomben, säger Stig Salming med ett leende och fortsätter:
– Jag debuterade i Kiruna AIF:s A-lag när jag var 14 år. Då var både Östen och Börje, dom två yngsta bröderna med i laget.
Debuterade i A-laget som tonåringar
Börje, hur minns du din A-lagsdebut?
– Det är lite diffust, men jag har för mig att jag fick åka med till Skellefteå. Det var sista säsongen ”Stigge” spelade och jag kom med i slutet av den.
– Men om jag bara åkte med eller om jag också spelade i Skellefteå kommer jag inte riktigt ihåg. Efter det var jag med i truppen och spelade i nästa hemmamatch. Då var jag 17 år.
Stig?
– Jag debuterade, som sagt var, precis innan jag fyllde 15 år. Jag har inga direkta minnen av matchen, men vi hade en tränare som hette Mike Mazur. Det var han som tog upp mig i A-laget och det var en tuff fostran redan där. Han och kanadensarna som var där har betytt mycket för utvecklingen i Kiruna.
– Efter honom kom en tjeckisk tränare, Miroslav Osmera. Honom hade jag sista åren som jag var i Kiruna. En jättebra kille.
Det blev bara åtta matcher för Börje Salming i A-laget samtidigt som Stig, men de båda spelade aldrig tillsammans som backpar i Kiruna utan det var först i Brynäs. Bröderna umgicks inte speciellt mycket vid sidan av isen heller.
Stig:
– Det var så pass stor åldersskillnad mellan oss (fyra år). När Börje började träna med oss var han 15 år och jag 19.
Börje:
– Stig hade redan familj innan han stack till Brynäs. Han hade sina kompisar och jag var ute med mina.
Stig:
– Vi hade olika kompisar, men då vi var yngre hängde Börje på oss mer.
Hur kunde en dag se ut efter plugget när ni växte upp i Kiruna?
Stig:
– Man fuskade med läxläsningen, i stället drog man till planen…
Börje:
– Så var det. Mamma jobbade ju så man sa till sina kompisar att vi ses på ”Mato”. Då sprang vi dit. Där var det landhockey och på kvällarna var det träningar så där bodde man.
När läste ni läxorna?
Börje:
– (Skratt) Efter maten, men då somnade jag nästan varje gång.
En tuff rivalitet: ”Börje fuskade lite grann”
Hur upplevde ni rivaliteten mellan Kiruna AIF och IFK Kiruna vid den här tiden?
Stig:
– Man kan lugnt säga att den var högst påtaglig. Det var ingen AIF:are som önskade någon IFK:are framgång och tvärtom. Det gällde att vinna över IFK så inte dom skulle få någon framgång.
– IFK ledde serien något år. Hade dom vunnit sista matchen mot oss hade dom gått upp i Allsvenskan, men då lyckades vi vinna. Jag var bara 18-19 år då och hade ingen klar uppfattning om vad det betydde. Det kanske hade varit fantastiskt bra för hockeyn i Kiruna om dom hade vunnit, men det var inget som fanns framför mina ögon då. Då var det bara att vi måste klå IFK så dom inte får någon framgång.
Var det även så på stan att IFK:are och AIF:are hyste agg till varandra?
Stig:
– I alla fall var det så på arbetsplatserna.
Börje:
– Arbetarna var AIF och kontorsnissarna IFK, skrattade Börje Salming och fortsatte:
– Det var derbyn och allt handlade om vilka som var bäst i Kiruna. Vi spelade i samma division och det var alltid ett jäkla hallå.
Kunde ni umgås med IFK-killarna?
– Inte för mitt vidkommande i alla fall. Börje fuskade lite grann, säger Stig bestämt.
Börjes bästa kompis spelade faktiskt i just IFK:
– En kille som heter Rolf Älvero. Dom var två bröder (även Lars). Roffe är lika gammal som jag så vi spelade tillsammans på ”Mato”. Vi var väldigt bra kompisar och umgicks, men det var många som tyckte att det där inte var något bra. Det där brydde vi oss inte om. När det sedan blev matcher körde vi över varandra för då vill vi ju båda vinna.
– Det var alltid ”hata, hata”. Jag minns då ”Stigge” spelade i A-laget… Herre jösses vad jag skrek och härjade. Det gick inte alltid att komma in på matcherna, men då kröp man under staketet och läktaren. Det fanns ju hål överallt som gjorde att man kunde ta sig in så huvudet kom upp där från något hål i läktaren (Skratt). Ibland tog vi oss in där även på kvällen och åkte skridskor.
Blev aldrig aktuellt att vända hem till Kiruna
Var det bråk på läktarna också?
Börje:
– Nej, det upplevde jag aldrig. Klackarna var dessutom på varsin sida. Dom skrek och härjade under matcherna, men vad dom gjorde sedan vet jag inte.
Stig:
– På arbetsplatserna var det mer att man skötte om spelarna. Jag minns då jag hade varit borta och spelat både lördag och söndag och sedan kommit hem fyra på måndagsmorgonen. Jag skulle upp och jobba klockan sex.
– När jag kom upp dit skickade gubbarna in mig i ett rum vi hade i gruvan så jag fick lägga mig och sova ett par timmar på förmiddagen.
Var det ingen från IFK som jobbade i gruvan?
Börje:
– Jo, visst fanns det några. Gruvan var trots allt den största arbetsgivaren som fanns i Kiruna då.
Stig:
– Jag minns att du hade blivit uttagen på något juniorläger och du fick inte ledigt från jobbet. Då ringde du mig och frågade hur du skulle göra. ”Stick bara, stick”.
Börje:
– Ja, just det. Man var i väg på backläger och juniorläger. Annars hade man aldrig någon chans att komma ifrån Kiruna så det var fantastiskt roligt att få vara med, men jag fick inte ledigt från gruvan. Förresten gruvan, jag jobbade på MCD ovan jord som svetsare.
– Totalt jobbade jag bara två månader och då fick jag dessutom vara med och strejka. Det var lite roligt så jag bara garvade. Dom sa åt mig att sitta ner och inte säga ett skit. ”Kan man lägga sig ner också?” Då svarade dom: ”Lägg dig ner”. Det var det strejk och då var det bara att lägga sig ner och sova. Vad skönt, haha…
– Dessutom fick jag strejkkassa. Man gick till Folkets Hus i Kiruna och hämtade pengar.
Kiruna AIF var upp och vände i allsvenskan, vilket motsvarade dagens SHL, säsongen 1973/74, men det var aldrig aktuellt för någon av bröderna Salming att återvända hem för att spela med sin moderklubb den säsongen.
– Vi fick aldrig frågan, men vi var uppe och spelade i Kiruna med Brynäs. Börje hade stuckit till Toronto då. Jag minns inte hur det var att spela den matchen, men jag minns att det året som du värvades till Brynäs var vi även upp och spelade någon tackmatch.
Börje:
– Då kunde inte jag vara med. Jag låg lumpen då och hade ramlat på rygg vid något tillfälle så jag hade så jäkla ont i ryggen.
Så hamnade Börje i Brynäs: ”Så ses vi i höst”
Inför säsongen 1969/70 lämnade Börje Salming Norrbotten och Kiruna för spel i det som då hette allsvenskan. Ny klubb adress skulle bli Brynäs IF från Gävle.
– Jag hade spelat två år i juniorlandslaget redan då och brorsan spelade i Brynäs. Han ringde mig och sa att Brynäs skulle spela mot Tre Kronor i en träningsmatch och att Tommy Sandlin och Thure Wickberg ville att jag skulle vara med.
– Det här var fantastiskt roligt givetvis. Jag skulle få spela mot dom bästa spelarna i Sverige! Det gick dessutom ganska bra och efter matchen kom Thure fram till mig och knackade på min axel och sa att jag kunde åka till herrekiperingen i Gävle och plocka ut en klubbjacka och ett par skor ”så ses vi i höst”.
– Jag var hur stolt och nöjd som helst med det när jag åkte hem mot Kiruna igen. Det handlade inte om några övergångspengar utan det räckte med ett par playboyskor i mocka.
Var det stor skillnad ute på isen mellan division 2-spel med Kiruna och division 1-spel med Brynäs?
– Det var en enorm skillnad. Halva Tre Kronor spelade ju i Brynäs. Håkan Wickberg, Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson, Hans ”Virus” Lindberg, Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson...
Kände du Tord och Lars-Göran redan från tiden i Kiruna?
– Inte Lars-Göran, men Tord minns jag från Kiruna AIF. Även om han stack ner till Brynäs ganska tidigt spelade han och brorsan ihop något år där hemma. Fast både Tord och Lars-Göran var så pass mycket äldre än jag så vi hade egentligen aldrig möjligheten att spela med eller mot varandra då jag kom upp i Kiruna A-lag.
– Lars-Göran spelade i IFK. Han var förresten inte från Kiruna från början utan från Vuollerim.
Ett tufft klimat: ”Ett jäkla slagsmål mellan mig och brorsan”
Klimatet i Brynäs omklädningsrum var ju vida känt. Jargongen var ganska hård mellan spelarna även om det aldrig gick över gränsen och blev till personangrepp eller påhopp.
– Jag togs emot hur bra som helst när jag kom till Brynäs. Visst var det ibland ganska hårt, men det var för att alla verkligen ville Brynäs bästa och för att vi hela tiden skulle bli bättre. Det var ett jäkligt bra gäng grabbar. Sedan hade vi Tommy Sandlin som tränare och han såg verkligen till varje spelares bästa.
– Det accepterades inte att man höll igen på träningarna eller tvåmålet, utan då small det direkt. Alla ville vinna jämt och det kanske var därför Brynäs var så bra under de här åren.
Det sägs att en av fredagsunderhållningarna i Gävle under den här tiden var att åka till Gavlerinken och se dig och din bror Stig slåss på träningarna.
– Vi hade en så kallad öppen träning för publiken och det hade säkert kommit två-tretusen dit för att se oss träna. Tommy Sandlin hade delat upp oss i svarta och vita laget och efter slutsignalen blev det ett jäkla slagsmål mellan mig och brorsan.
– Jag minns att Tord Lundström kom ut och sa åt oss att sluta, men vi slogs vidare, så han släckte belysningen och gick hem.
Hasse Dahllöf berättar:
– När Börje kom hit till Brynäs hade Thure Wickberg köpt en cykel till honom så han kunde ta sig till träningarna. Thure sa till Börje att han fick jobba ute vid Håkans (Wickberg) hus eftersom han byggde till och gjorde om lite grann.
– En dag åkte jag ner för att titta till dom. Thure stod ute på gatan utanför huset. Då kommer en taxi som stannade 75 meter från huset. Ur klev Börje. Chauffören gick också ut och lyfte av en cykel.
– Det var cykeln Brynäs hade köpt honom. Sedan klev Börje på cykeln och rullade fram till Thure och sa ”Idag var det jobbigt att cykla hit”. Håkan stod bara där och flina.
– Börje var en underbarkille att ha och göra med i alla lägen. Alltid, alltid glad. En underbar grabb.
Dubbla SM-guld trots ungkarlslivet: ”Nära hem på natten”
Börje Salming debuterade i Brynäströjan säsongen 1970/71 hemma i Gavlerinken mot Södertälje med att förlora med 5-6. Därefter följer en makalös svit där Brynäs inte bara vann nästan alla matcher utan man slog bland annat Skellefteå med 19-1 och Heffners med 14-0. Totalt gjorde Brynäs 128 mål i grundserien som var mer än dubbelt så många som tvåan Södertälje. Brynäs förlorade bara två matcher i slutspelet och kunde åter titulera sig svenska mästare igen.
Guld blev det även säsongen 1971/72 efter att ha vunnit SM-slutspelet fem poäng före tvåan Leksand. Masarna som för övrigt tog över tronen som svenska mästare under Börje Salmings tredje och sista år i Brynäs.
– Alla tre åren i Brynäs var egentligen jäkligt bra. Jag hade lite olika roller eftersom jag var rookie den första säsongen och bara gick in och körde på och tänkte väl inte så mycket. Den andra och tredje säsongen var jag mer etablerad och med i landslaget. Jag fick helt enkelt ta mer ansvar. Ser jag tillbaka var nog alla tre säsongerna ganska starka men på olika sätt.
– Jag umgicks mycket med Lennart Lind, ”Huppa” som spelade i Brynäs och Örjan Persson som spelade i Strömsbro. Vi hade mycket kul i Gävle. Efter matcherna kunde det hända att jag och ”Huppa” mötte upp Örjan nere på Blå Grottan i stan.
– Det där var väl inte alltid så uppskattat av Tommy Sandlin, men jag var ung och ville ha kul även vid sidan av hockeyn. Då bodde jag på Söder. Jag hade tagit över ”Prostens” lägenhet och hade nära hem på natten. Fast ingen kan påstå att jag inte skötte min träning under den här tiden. Hockeyn betydde oerhört mycket för mig.
Dan Söderström berättar:
– Börje var alltid en respekterad motståndare. Vi hade tuffa bataljer i Gävle och framför allt i Gävle 1973 då SM guldet skulle avgöras. Leksand eller Timrå skulle ta hem guldet. Efter en hård batalj som vanligt mellan Brynäs och Leksand lyckades vi vinna med 5-4 efter två mål av Åhlberg och de tre sista av Mr. Söderström och guldet var Leksands.
– Lite senare fick jag, liksom Börje, uppleva vårt första VM. Det blev succé med VM-silver efter dåtidens omöjliga CCCP.
”Would you like to play with Toronto Maple Leafs?”
Du blev, som sagt var, proffs samma säsong som Kiruna AIF tog klivet upp i Allsvenskan. Var det aldrig aktuellt att flytta hem och hjälpa Kiruna igenom deras första resa i högsta serien i stället för proffsspel i Toronto?
– (Skratt) Nej, nej, det gick ju inte. Jag hade bestämt mig för att spela i Toronto redan och hade jag inte gjort det så hade jag spelat kvar hos Brynäs.
– Jag trivdes väldigt bra i klubben och med alla runt omkring laget så det skulle aldrig varit aktuellt. Men det var jäkligt skoj att Kiruna tog steget upp den säsongen.
Toronto Maple Leafs medarbetare Gary McNamara hade sett Brynäs spela en uppvisningsmatch mot Barrie Flyers. Ett kanadensisk ”flåbusgäng”. Matchen slutade med att Börje fick matchstraff efter att först gett igen för ett antal fula efterslängar och sedan bli milt sagt vansinnig på domaren. När Börje satt i omklädningsrummet och begrundade sina synder kom en elegant klädd man in i omklädningsrummet och frågade ”Would you like to play with Toronto Maple Leafs?”
– ”Yes”. Det var allt jag svarade eftersom det var ungefär all engelska jag behärskade då, skrattar Salming när han minns tillbaka på kvällen som skulle komma att förändra hans liv.
Inge Hammarström berättar:
– Det var i samband med Star Cup, en turnering som spelades mellan jul och nyår där lag som ZKL Brno, Krylja Sovjetov och ett kanadensiskt lag (Barrie Flyers) (Även Västra Frölunda och Västerås) var med. Det ryska laget hade en hel kedja som spelade i landslaget, Jurij Lebedjev, Viatjeslav Anisin och Aleksandr Bodunov.
– Matchen mot kanadensarna var otroligt ful och det var slagsmål mest hela tiden. Bland annat blev Börje så förbannad att han klappade till någon och fick matchstraff. Jag själv lyckades peta in fyra puckar, Jag hade en sådan dag då allt fungerade. Efter matchen stod Torontos scout Gary McNamara utanför omklädningsrummet och frågade om jag och Börje ville komma över till Kanada och spela.
– Senare det året spelade vi VM i Moskva och då bjöd Bob Davidson in mig och Börje till hans hotellrum och erbjöd ett kontrakt.
Hur reagerade Brynäs när det kom till deras kännedom?
– Självklart tyckte dom att det var jobbigt eftersom laget var på väg in i en generationsväxling och vi båda var två av framtidens hörnpelare.
– Efter VM åkte vi båda tillsammans med advokaten Björn Wagnsson över till Toronto, men han tackade nej till kontraktet som vi erbjöds. Både jag och Börje var nästa chockade eftersom det var för oss svenska hockeykillar stora pengar som vi erbjöds. ”Var kall bara”, sa Björn och senare den sommaren träffade vi Toronto ute på Henning Sjöströms sommarställe och då fick vi igenom flera bonusar som senare under säsongen slog in, så vi var nöjda och skrev på.
Wagnsson skötte förhandlingarna med McNamara och Maple Leafs på bästa tänkbara sätt och på vårkanten låg kontrakten klara.
Första tiden i NHL: ”Sa ”chicken swedes” bakom ryggen på oss”
Darryl Stittler, Norm Ullman, Dave Keon, Ron Ellis, Lanny McDonald och så vidare. Ni kom till ett stjärnspäckat gäng, Börje hur togs ni emot av spelarna?
– Vi tog emot väldigt bra av Torontokillarna. Visst var det ganska tufft till och från, men jag och Inge hade tränat skridskoåkning hemma i Sverige en månad med Brynäs innan vi åkte över. Vi var väldigt väl förberedda och åkte helt enkelt ifrån dom ganska otränade NHL-proffsen.
Var det inga som ville testa era kunskaper i någon fight på campen inför NHL-starten?
– Det var ju lite andra tider då och visst var det några som ville fajtas. Vissa sa ”chicken swedes” bakom ryggen på oss.
– Efter en vecka där borta fick jag dessutom problem med ryggen. Då var det en del killar som sa att ”ja, ja nu har Salming ont i ryggen. Han åker nog hem snart”.
– Jag tror ändå dom allra flesta såg att vi kunde tillföra laget något bra. Det var många som var imponerade av vår skridskoåkning och frågade oss hur vi hade tränat upp den. ”At a lake outside Kiruna”.
Thommie Bergman hade säsongen 1972/73 åkt över till Detroit Red Wings och etablerat sig i NHL. Hade det någon betydelse för dig och Inge Hammarström?
– Egentligen inte. Det var väl mera att vi båda såg att det gick att lyckas i NHL även om du var svensk.
Från 1973 till 1990 gjorde Börje Salming sjutton säsonger i världens tuffaste hockeyliga. Säsongen 1976/77 nominerades han i NHL All-Star Team. Fem gånger kom han med i NHL:s andra All-Star Team. Lägg därtill priset Viking Award som bästa svensk i NHL 1975/76, 1976/77 och 1978/79.
– Hela 70-talet var väl min storhetstid i NHL. Det går inte att säga att den ena eller andra säsongen var bättre. Jag hade ett bra flyt i spelet hela tiden.
Vad kom Toronto Maple Leafs kontroversiella ledare och ägare Harold Ballard att betyda för dig?
– Harold var som en extra far och betydde jättemycket för mig. Vi trivdes jättebra ihop. Harold var enkel och han sa ofta att han uppskattade alla spelare som jobbade hårt för laget och berömde mig för att vara en sådan spelare.
– Jag var nästan alltid kvar till sist på isen och i omklädningsrummet. Då kom han ofta in en stund för att snacka lite skit, men vi umgicks aldrig privat. Den enda gången som jag kan minnas att vi träffades utanför hockeyn var då jag och Margita (Börjes förra fru) var på en semesterresa utanför Jamaica. Då var han också där och bjöd in oss på middag.
En publikfavorit i Toronto: ”Fick sy trehundra stygn”
Det är egentligen inte konstigt att Harold Ballard och fansen i Toronto kom att älska Börje Salming eftersom man sällan tidigare hade sett en spelare kasta sig och täcka skott när man låg under stort eller ledde med tre fyra mål och det bara återstod en minut av matchen.
En hemsk bild vi har sett på dig, Börje, är då du sitter i en rullstol med båda ögonen täckta med bandage.
– Det var i slutspelet 1978. Jag fick, helt oavsiktligt, Lorne Hennings klubbspets i ögat. Många trodde att jag skulle mista synen på ena ögat då, men en skicklig läkare och massor med tur gjorde att jag fick behålla synen.
– När jag låg på sjukhuset så fick jag massor med brev från hela världen. Ett minns jag väldigt väl eftersom det var från en Torontofan som var villig att donera sitt ena öga till mig om jag skulle mist synen på ett av ögonen.
– En annan skada som kunde sluta illa var då Detroits Gerard Gallants skridskoskena skar upp delar av ansiktet. Jag tror att man fick sy närmare trehundra stygn i ansiktet efter den händelsen. Gissa om jag var snygg när jag morgonen efter tog av bandaget och tittade mig i spegeln…
– Det glömmer jag aldrig, berättar Chris Kotsopoulos och fortsätter:
– Jag crosscheckade, vilket var vanligt vid den här tiden, Gallant framför målet för att få honom ur balans. Olyckligtvis kommer hans skridsko upp i Börjes ansikte…
– Det var fruktansvärt och givetvis var det väldigt jobbigt att det var jag som hade varit en del av orsaken till hans svåra skada
Vad betydde han för Toronto vid den här tiden?
– Börje är en av dom bästa backar jag spelat med. Jag kan tillägga att många anser att han är Torontos bästa back någonsin.
– Enligt mig var det Börje som bröt ner alla farhågor om att europeiska och då även svenska spelare inte var lämpliga att spela i en så fysisk liga som NHL. Han var verkligen både superduktig, tuff och banade väg för framtida europeiska och svenska spelare i NHL.
– Börje hade alla verktygen som en hockeyspelare behöver. Bra skridskoåkare, skicklig med klubban, han kunde starta anfall med sin kreativitet, bra defensivt och så vidare. Det var fantastiskt att se vad han kunde göra på isen. Det fanns inget han inte behärskade på isen. Han var helt enkelt så bra.
Rolf ”Råttan” Edberg berättar:
– Jag spelade aldrig med Börje, bara mot honom när han var i Brynäs och Toronto. När jag var i Washington Capitals första året och spelade mot Toronto i deras arena kom han fram, klappade mig på benskydden på uppvärmningen och hälsade mig välkommen till NHL. Han var tuff att möta men alltid med schyssta medel.
Valde Stockholm och AIK: ”Inte svårövertalad alls”
Börje Salming kom sedan att avsluta NHL-tiden med en säsong i Detroit.
– Jag hade väl nästa gjort klart med att spela i Toronto ytterligare ett år. Men så kände jag att sexton år i samma klubb fick räcka. Jag var egentligen på väg att sluta helt då Detroit kom med ett bud som skulle ge 100 000 US dollar extra. Jag tänkte att visst det är bra pengar och varför inte testa på något nytt.
– Det blev en säsong där och jag trodde att det skulle bli jäkligt jobbigt och nostalgiskt att komma in i gamla arenan i Toronto för att spela mot Maple Leafs. men det gick bra. Visst kan jag så här i efterhand tycka att jag var lite dum som inte avslutade med spel för Toronto trots att jag trivdes väldigt bra även i Detroit.
Hur bemöts du på gatorna i Toronto när du besöker din tidigare hemstad i dag?
– Det är helt galet där borta, skrattade Salming när han fick frågan om sin att besöka sin andra hemstad och fortsatte:
– Bilar stannar, de ropar åt mig, folk vill hälsa och när jag är på hockey i Toronto skriker de åt mig att hoppa in och spela. Folket är härliga i Toronto.
– Redan efter VM 1989 i Globen hade jag bestämt mig för att flytta hem till Sverige även om vi stannade ett år ytterligare i Amerika. Jag hade bestämt mig för att sluta spela hockey och bosätta mig i stockholmstrakten. Familjen kände att det kunde bli ett för stort steg att flytta direkt från en storstad som Toronto till en för liten stad. Vi var överens om att Stockholm skulle passa oss bra.
– Anders Hedberg var sportchef i AIK då och han ringde mig… jag vet inte hur många gånger det var.
– I alla fall tänkte jag till slut att ”va tusan det kan var kul att prova på att spela ett år i AIK”. Det blev tre säsonger och det är en tid som jag är jäkligt glad för. Inte bara för att det var kul att spela med AIK utan även för att jag kunde knyta till mig många affärsrelationer för framtiden även om det fanns en del galningar också.
Anders Hedberg berättar:
– Minnena av Börje är så många eftersom vi lärde känna varandra redan i Juniorlandslaget. Mitt bästa minne är då han vände hem till Sverige och skulle flytta hem till Brynäs.
– Jag var sportchef i AIK och sa till Börje ”Du kan inte flytta till Gävle utan kom till Stockholm och AIK i stället”. Han var faktiskt egentligen inte svårövertalad alls. Det blev jättefint för både AIK och Börje att han stannade i Stockholm.
Mattias Norström spelade i AIK då Börje Salming återvänt till svensk hockey.
– Att få träffa Börje Salming första gången då jag kom till AIK som 19-åring var stort. Börje var då 41 år och en legend i mina ögon redan då. Att vara i samma omklädningsrum och kunna säga att Börje Salming var min lagkamrat…
– Jag var ung, försökte vara cool och inte påverkad, men det var jag såklart. Börje var en stor, stor förebild och idol när jag växte upp och spelade hockey.
Genombrottet i Tre Kronor: ”Vi fick in vildmarkens son”
Salming gjorde endast 87 A-landskamper mellan åren 1972 och 1992.
– Jag spelade under många år i NHL, det är väl den stora anledningen till att det inte blev flera. Men jag har alltid sett landslagsspel som något mycket fint.
Debuten?
– I juniorlandslaget var det säsongen 1968/69 mot Finland. Vi vann med 4-3 och jag spelade tillsammans med Stefan Pettersson från Timrå (kusin till Mats Näslund).
– Sedan spelade jag en hel del matcher med Vikingarna (B-landslaget) innan jag debuterade i Tre Kronor mot Tjeckoslovakien 1971. Vi förlorade med 2-1 (Inge Hammarström målskytt för Sverige) och jag spelade i tillsammans med brorsan på backen.
Du VM-debuterade 1972 i Prag men genombrottet kom väl vid VM i Moskva 1973?
– Vid VM 72 bröt jag lillfingret redan efter fyra matcher och vår doktor Norlén var tvungen att gipsa handen på mig.
– Vid VM 1973 i Moskva kan man väl säga att jag fick mitt internationella genombrott, precis som du säger Ronnie. Det gick riktigt bra för mig och förbundskaptenen Kjell Svensson gav mig ett stort förtroende.
Kjell Svensson berättar:
– Vi fick in vildmarkens son. Jag såg att han hade förutsättningar, men som människa var han överhuvudtaget inte mogen att spela i ett landslag,
– Det hände att jag fick be honom gå hem och lägga sig för att sova, men sedan kunde han komma tillbaka på kvällen och vara bäst på planen, precis som han var vid VM 1973. Han lärde sig det där ganska snabbt och förstod att man måste följa reglerna som omger honom på och vid sidan av banan. Jag tycker att vi fick ordning på honom och han passade tider och allt det där.
Vilken nivå höll han under VM?
– Börje var vår absolut bästa. Han och ”Böna” (Björn Johansson) var suveräna, outstanding. Ulf Sterner var också bra, men jag tycker Börje var mycket bättre. När vi spelade mot ryssarna var han sagolikt bra och spelade både forward och back. Han hann med allting. ”Böna” fick väl mera passa upp bakom honom.
– Det var också här Toronto var och tittade på honom. Jag pratade med deras klubbdirektör och jag sa bara ”ta honom, men han är inte färdig som människa.”
– Börje frågade mig i samband med det där om han skulle åka. Jag sa; ”Med dina förutsättningar, åk. Tveka inte. Du kommer växa som människa och på alla kanter som spelare”. Det var egentligen rådet jag gav honom.
Börje Salming har i boken Blod Svett och Hockey berättat om ett i dag klassiskt mål mot Finland som säkrade silvermedaljerna vid VM 1973:
– Antti Leppänen i målet spelade som i trance, 1-1 och bara några minuter kvar. Det är då det hände, det som fortfarande är mitt roligaste hockeyminne:
– Jag fick grepp om pucken i egen zon, tittade upp men såg ingen att passa till. Jag tog några skär och passerade mittlinjen på högerkanten, fortfarande ingen att passa. En finne stötte mot mig men jag hade fått upp farten och passerade honom ganska lätt och kommer in i deras zon med bra fart.
– Jag tittade in mot mitten och backen täckte mig och trodde att jag skulle passa. Men tydligen uppfattade jag hans reaktion för jag gled i stället runt honom till höger och kom ensam mot målet och lyckades sprätta upp pucken bakom Leppänen. Den satt skönt!
Stående ovationen i Toronto: ”Tyckte mest det var pinsamt”
Vid Canada Cup 1976 slutade Tre Kronor på fjärde plats och den turneringen var Salmings återkomst i landslaget efter VM-succén 1973.
– Vi hade ett jäkla fint lag och hela turneringen var grymt bra. Det var första gången alla dom bästa spelarna i världen var samlade i en och samma turnering, så det här var väldigt stort. Jag var på toppen av min karriär och visst gjorde jag en bra turnering (Börje nominerades i turneringen All Star team).
– När vi skulle spela hemma i Toronto mot USA fick jag den här ”standing ovation” vilket har uppmärksammats stort här hemma i Sverige. Där borta var inte sådana här tillfällen helt ovanliga. Jag tror att det blev väldigt omtalat här hemma eftersom det inte fanns någon direkt rapportering från NHL till Sverige. Det kunde kanske hända att någon tidning i New York skickade några resultat till en svensk tidning. Svenskarna förstod helt enkelt inte att det hade gått ganska bra för mig och Inge i Toronto.
– Självklart var det här ett stort ögonblick för mig men när jag stod där på isen så tyckte jag nog mest att det var pinsamt.
Björn ”Böna” Johansson var det som skulle beträda isen efter Börje Salming. Han har tidigare berättat för hockeysverige.se:
– Det tog så lång tid. Efteråt har man sagt att det höll på under flera minuter. Jag for ju in och ut genom båsdörren samtidigt som Börje snurrade, snurrade och snurrade där ute på isen.
– Jag tror att vi blev lite tagna allihop och visste nog inte vad fasiken som skulle hända. Men Börje var säkert värd hyllningarna för han hade betytt mycket för Toronto under några år då.
– Vi bodde ihop under turneringen så det blev mycket snack mellan oss. Han misstänkte att det skulle kunna bli någonting, men trodde nog inte att det skulle bli så stort. Han hade fått liknande ovationer redan i klubblaget i Toronto. Antagligen för att han kommit dit över med något nytt.
Hur var det att spela med Börje Salming som backpartner?
– Han kompletterade mig jättebra ha ha… Givetvis fungerade det jättebra. Vi hade spelat många kamper ihop. VM 1972 var nog den första turneringen som vi båda var med spelade.
– Vid VM 1973 hade vi Kjell Svensson, som var min gamla tränare i Södertälje, som förbundskapten. Han satte ihop Börje och mig tillsammans med Håkan Wickberg, Inge Hammarström och Tord Lundström.
– Jag fick spela i Brynäsfemman och gjorde så under alla landskamper den säsongen och även i VM-turneringen. Sedan stack ju Börje över till Toronto. Efter det träffades vi igen till Canada Cup 1976.
Fjorton år senare, 1991, spelade Börje Salming sitt sista Canada Cup.
– Det var ju otroligt att jag som fyrtioåring fick chansen att spela ytterligare ett Canada Cup och senare även få vara med i OS innan jag slutade spela i Tre Kronor. När man var yngre spelade man betydligt mer aggressivt, men då jag kommit upp i åldern som jag hade gjort då så gick jag mer på rutin.
– Jag hade aldrig spelat ett OS tidigare och fick då chansen att vara med vid spelen i Meribel 1992, vilket jag såg som en bonus. Tidigare fick man inte vara med om man hade varit proffs så jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att vara med om ett OS. Nu fick jag även bära in fanan på invigningen och dessutom uppleva ett sådant här stort mästerskap tillsammans med alla andra stora idrottare, häftigt.
Nicklas Lidström berättar:
– Börje har betytt otroligt mycket för mig personligen men ännu mer för svensk hockey. Han var en av de första som banade väg för oss andra svenskar i NHL med sitt sätt att spela. Han var en fantastisk person, så omtänksam, så ödmjuk, så varm. Han kommer för alltid vara saknad.
– Mitt bästa minne är när jag fick chansen att vara backkollega med min store idol Börje Salming i Canada Cup -91, en dröm gick i uppfyllelse.
Börje lever vidare genom ALS-stiftelsen
Innan sin bortgång 2022 startade Börje Salming, tillsammans med bland andra Karin Karlström, ALS-stiftelsen. I den jobbar idag bland andra Börje Salmings fru Pia och dottern Teresa.
– Alla som jobbar i vår stiftelse har det här tänket hela tiden, att vi ska jobba med exempelvis ”Team Salming 21” för att alla ska ha råd att hjälpa till, berättade Pia Salming under förra årets ALS-gala på Berns Salonger invid Berzelii Park i centrala Stockholm.
– Det ska inte vara så att man blir skinnad på pengar. Man ger pengar till stiftelsen, men får också något tillbaka. Det här tror jag gjort att vi har haft lätt att hitta folk som vill bli ambassadörer och hjälpa till.
Teresa Salming:
– Att jobba i pappas anda känns så rätt och självklart. Jag skulle aldrig vilja göra något annat än att kämpa för honom och dom som går igenom det han gjorde. Jag är precis som pappa, att det är för andra vi lever och inte för oss själv.
Slutligen delar Mats Sundin med sig av ett av många minnen från Börje Salming.
– Jag har många väldigt fina minnen från Börje. Ett väldigt starkt minne jag har är från det att vi skulle spela Canada Cup 1991 i Toronto. Det var mitt första år med landslaget medan Börje var 40 år. Vi var i Sunne på träningsläger. Vi skulle värma upp och då kom Börje Salming ut i shorts. Han var så jäkla vältränad och alla hade en sådan otrolig respekt för Börje. Jag kan fortfarande se det framför mig.
BILDER: Stickan Kenne, Fredrik Jax, Bildbyrån, Ronnie Rönnkvist, Privat, Arkiv
Source: Börje Salming @ Elite Prospects
The post Börje Salming: Resan som skapade en legend appeared first on hockeysverige.se.