När Minnesota Wild förra säsongen förvärvade stjärnbacken Quinn Hughes från Vancouver Canucks fanns en tydlig risk inbyggd i affären: att 26-åringen inte skulle stanna kvar efter att hans nuvarande kontrakt löper ut efter säsongen 2026-27. Nästan ett år senare är den risken fortfarande högst närvarande.
Canucks-ledaren Jim Rutherford talade redan vid trejdtillfället i dystra ordalag om att Hughes inte avsåg att förlänga i Vancouver. För varje dag som går utan att en långtidsförlängning med Wild blir av, stärks bilden av att Rutherford agerade rätt när han drog i avtryckaren.
Priset för Hughes var högt. Till Vancouver gick den lovande backen Zeev Buium, centern Marco Rossi, Liam Öhgren samt Minnesotas förstarundeval i draften 2026. Med tanke på hur få NHL-backar som besitter Hughes verktygslåda var ett paket av den storleken knappast överraskande – flera andra klubbar hade varit beredda att betala liknande summor.
För Wild och general manager Bill Guerin har effekten på laget varit omedelbar. Trots att Brock Faber är borta med en skallfraktur har Hughes bildat ett av NHL:s mest dominanta backpar. Kaptenen Jared Spurgeon, 36, har noterats för ett mål och fem poäng på sex matcher med plus 4 i statistiken vid Hughes högra sida.
En annan vinst för Minnesota är att Hughes inte hamnade hos en divisionskonkurrent. Hade exempelvis Dallas Stars fått in honom hade maktbalansen i Central Division sett annorlunda ut.
Spekulationerna om framtiden fortsätter samtidigt att kretsa kring New Jersey Devils, där bröderna Jack och Luke Hughes spelar. Om Quinn Hughes verkligen begränsat sin långsiktiga marknad till en enda klubb innebär det att Rutherford fick ut maximalt av situationen för Canucks räkning.
Guerin fick nyligen en flerårig kontraktsförlängning och är regerande GM of the Year. Oavsett vart Hughes tar vägen efter säsongen har Wild under en period fått den typ av toppback som ytterst få NHL-organisationer har tillgång till.
Sammanfattat av Riktighockey Redaktion baserat på rapportering från The Hockey News.