Sommaren och den första förberedelseveckan har inneburit en jordbävning i NHL:s kontraktsvärld. Det var Leo Carlssons offer sheet som blev startskottet, och sedan dess har general managers runt om i ligan tävlat om att skriva långa och lukrativa avtal med sina spelare.
När det nya kollektivavtalet trädde i kraft i onsdags blev tisdagen en kontraktsrusning av bisarra proportioner. Klubbarna skyndade sig att teckna åttaåriga avtal medan de fortfarande kunde, erbjuda större signeringsbonusar eller helt enkelt få avtal i hamn eftersom alla andra gjorde det.
Enligt Sportsnets Justin Bourne finns det dock skäl att inte oroa sig alltför mycket. Lönetaket stiger i så snabb takt att andelen av taket som varje kontrakt äter upp kommer att krympa. I en nära framtid kan andraparsbackar tjäna nio miljoner dollar och tredjekedjeforwards sex miljoner – nivåer som spelarna som skrivit på den senaste veckan rimligen bör nå.
Det nya kollektivavtalet innehåller dessutom en klausul som gör det möjligt att köpa ut spelare under 25 år för en tredjedel av kontraktets värde, och två tredjedelar för de som är 26 år eller äldre. Eftersom många av de nyligen påskrivna avtalen gäller unga spelare finns alltså en utväg om det skulle gå snett.
Samtidigt reser Bourne frågan om kontraktseffektivitet verkligen bör vara målet i nuläget. Tiden att jaga maximal effektivitet var under de fem åren med platt lönetak – då Carolina byggde konkurrenskraftiga lag genom bland annat double retention-affärer och LTIR-strukturer. I dagens klimat kan en klubb använda ett kortare bridge-kontrakt utan att det knäcker lönetakssituationen.
Ett bridge-avtal ger också klubben mer information. Skulle spelaren utvecklas till en superstjärna kan man sedan skriva ett sjuårigt avtal – och därmed effektivt binda upp honom i nio år totalt. Om han i stället visar sig vara en annan typ av spelare än man hoppats, kan man betala honom för vad han faktiskt är.
Bourne pekar också på matematiken bakom de långa avtalen. Överbetalningen i inledningen av kontrakten är i många fall så stor – flera miljoner dollar – att spelarna måste överprestera rejält i slutet av avtalen för att helhetsvärdet ska gå jämnt ut. Han tar Zeev Buium som exempel: för att kontraktet ska nå balans måste han om sex år vara värd 15 miljoner dollar men tjäna 9,4 miljoner.
Ytterligare en risk med långa avtal är signalvärdet. En spelare som fått betalt som en kärnspelare lär inte trivas med att placeras långt ner i laguppställningen. Det kan skapa onödiga komplikationer – och i värsta fall blockera vägen upp för unga talanger på frammarsch.
Sammanfattat av Riktighockey Redaktion baserat på rapportering från Sportsnet — Hockey.